Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 3 - Princip för skrivande fasmätare, av Bengt-Olof Ås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 5. Blockschema för fasmätaren.
Block diagram of the phase-shift meter.
på fasändringen i vandringsvågsröret, kan användas
för att skriva fasändringen. Kopplingen har stora
likheter med t.ex. automatisk frekvensreglering i en
mottagare; korrektionsspänningen till oscillatorn i
en sådan skulle man kunna använda som ett mått
på frekvensavvikelsen.
Detta servosystem är av den typ, som fordrar ett
mot ingångsstorheten proportionellt fel, för att
kunna fungera. Felet vid det kännande organet, T-et,
alltså vinkeln 6, bör därför vara så litet som möjligt.
Detta fordrar hög förstärkning runt
återkopplingsslingan, se nedan under "Erforderlig förstärkning".
Analys av systemet
Magiskt T
Om detektorerna i S- och D-armarna är lika, spelar
amplituderna på de inkommande vågorna a och b
ingen roll. I jämvikt måste a och b alltid ligga 90°
ur fas. Av ekv. (6) framgår dock, att den erhållna
felspänningen blir beroende av absolutbeloppen.
Detta betyder att förstärkningen runt
återkopplingsslingan blir beroende av amplituderna av a och b,
se nedan under "Erforderlig förstärkning". Detta är
dock inget principiellt hinder för anordningens
funktionssätt.
Om däremot detektorerna är olika, kommer
jämviktsläget att vara skilt från 90° fasskillnad. Är
amplituderna av de två infallande vågorna
konstanta, bibehålles detta jämviksläge oförändrat, men
oin den ena amplituden ändras, som fallet kommer
att bli vid mätning på antenner, kommer
jämviktsläget att förskjutas och anordningen blir
oanvändbar. Ett nödvändigt krav är därför att detektorerna
är lika och detta måste gälla för en variation av den
ena amplituden med minst ca 10 dB. För att
samtidigt hålla amplituderna så lika som möjligt bör man
som största numeriska värde på förhållandet b/a
välja ungefär 2 varvid minsta värdet kommer att bli
ungefär 0,5. Man får därvid en variation av
summa-och skillnadssignalerna med ungefär 5 dB. Detta blir
alltså det dynamiska område, över vilket
detektorerna bör vara så lika som möjligt.
Som detektorer kan ifrågakomma antingen kristaller
eller bolometrar. Kristaller har fördelen att ge
väsentligt högre utspänning, men ensningsproblemet är
besvärligare. Typiska värden på konstanten k i ekv.
(6) är för kristaller inom det kvadratiska området,
1 000 V/W, och för bolometrar 50 V/W.
Erforderlig förstärkning
Med beteckningar enligt fig. 4 ocli 5 erhålles
följande samband:
<p = <P + d (8)
Ufi = 2kabd = Kö (9)
«ut = FuS 0°)
uH = Fluitf (H)
<P = kHuH (12)
Fig. 6. Anordning för förström till bolometrarna.
Bias-current arrangement for the bolometers.
ELTEKNIK 1958 1 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
