Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 10 - Utvecklingstendenser inom den ryska kraftindustrin, av G Jancke - Halvledarforskning i Sovjet, av RG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och 500°C. Under byggnad har man en hel del stationer om
800, 1 000 och 1 200 MW, medan man funderar på
stationsstorleken 2 000 MW. Ett första aggregat om 200 MW
har provats och installeras nu. Man använder för de nya
stora stationerna normalt 130 at och 565°C, medan man
för de största avser att gå till 240 at och 580°G med ett
stegs mellanhettning och med användning av perlitiskt
material. För att vinna erfarenheter konstruerar man
också ett aggregat för 300 at, 650°C, 300 MW med två stegs
mellanhettning och med användning av austenitiskt
material. Anläggningskostnaden per MW för
ångkraftstationerna beräknas sjunka ca 30 °/’o med den nja utrustningen.
I framtiden hoppas man kunna tillverka
single-shaft-aggre-gat för 400 MW och two-shaft-aggregat för 600 MW.
Gasturbiner finns nu med storlekar upp till ca 25 MW.
Under konstruktion befinner sig en turbin om 59 MW.
Gasturbinerna kombineras med fjärrvärmeanläggningar.
Två atomkraftstationer, vardera innehållande tre 70 MW
aggregat, är under byggnad. Kalkylerna visar att atomkraften
är 20 %> dyrare än konventionell ångkraft men Nekrassov
trodde att skillnaden i verkligheten skulle bli större.
Programmet för fortsatt byggnad av atomkraftstationer är
under studium men troligen bygger man ej dylika i större
skala, då man har tillgång till billigare kraft. Maximalt
kanske man kan tänka sig 3 000 MW till 1965.
De båda 400 kV kraftledningarna Kuybyshev—Moskva
skall läggas om till 500 kV, varvid en del av
transformatorerna lindas om. De kan därefter tillsammans överföra
1 800 MW. Spänningen 400 kV överges helt. Under byggnad
är en 500 kV ledning Kuybyshev—Ural samt två 500 kV
ledningar Stalingrad—Moskva. Förberedelsearbete pågår
för ± 400 kV likströmsöverföring Stalingrad—Donbass,
ca 470 km. På några ställen avser man att använda 330 kV
och den första ledningen härför tas i drift i Kaukasien
1960. I Sibirien blir spänningen 500 kV och 220 kV.
Man har övergivit tanken på att använda 650 kV.
Orsakerna härtill är bl.a. svårigheterna att bemästra
isolations-problemen och tillkomsten av avtappningsstationer utefter
ledningarna. Det är ej heller sannolikt att högspänd
likström blir använd för de stora sibiriska kraftöverföringarna.
För närvarande existerar ingen samköming mellan olika
riksdelar men genom det nya 500 kV-systemet avser man
bl.a. att åstadkomma en dylik. Successivt ansluts även små
separata system. År 1965 beräknar man ha en produktion
av 50 000 MW hopkopplad. Nu har man i drift 100 000 km
högspänningsledningar för 35—400 kV men år 1965
beräknas siffran ha stigit till 300 000 km för 35—500 kV.
Energiproduktionen beräknas då vara 2,5 gånger större än 1957.
Ledningssektionernas längd maximeras till 450 km.
Återtändningsfria strömbrytare krävs för 330 och 500 kV. Man
räknar med överspänningsfaktorn 2,5 vid 330 och 500 kV
samt med 3,0 vid 220 kV.
Apparater för 330 kV provas med 1 090 kV impuls och
460 kV vid driftfrekvens, i båda fallen i torrt tillstånd.
Tryckluftbrytare är utförda för 20 at, medan
kompressortrycket utgör 40 at. Enpolig snabbåterinkoppling är
möjlig vid upp till 600 km ledningslängd vid 400 kV.
Orsaken härtill — i Sverige har man funnit gränsen 250
km — torde vara att 400 kV-reaktorer är anslutna till
ledningarna och att dessa reaktorer ej har deltalindning.
Arbete under spänning används för 35—220 kV-ledningar,
men man utbildar folk även för 400 kV. Isolatorerna provas
vart tredje år. Med dåliga erfarenheter av
ledningsinspektion från helikopter har man återgått till markinspektion.
Man använder automatisk återinkoppling utan provning
av synkronism. Fältet bryts på generatorerna. Fältprov
visar att man kan driva nätet relativt lång tid, mer än
5 timmar, med 20 °/o osymmetri och kortvarigt med 50 °/o
osymmetri. En faslina kan därför tas ur drift för arbete
utan bortkoppling av ledningen.
Alla stora generatorer har automatisk spänningsreglering,
medan mindre generatorer får en chock-magnetisering vid
spänningsfall. Automatisk drift- och fjärrkontroll införs i
stor omfattning. Till de mera svårbemästrade problemen
anses frekvensregleringen och lastfördelningen höra.
Vidare nämndes att de ryska järnvägarna kan
transportera laster upp till 300 ton.
En ny konkurrent till den elektriska kraftöverföringen
utgör pipeline-överföringen av naturgas. Pipelines upp till
2 000 km byggs, varvid man med 100 cm-rör kan överföra
6 000 MW med verkningsgraden 93 °/o. G Jancke
Hatvledarforskning i Sovjet
En amerikansk fysiker, Crawford Dunlap från Bendix
Aviation Research Laboratories i Detroit, även känd som
författare till boken "An Introduction to Semiconductors",
har nyligen besökt några ryska institut för forskning inom
halvledarfysiken och angränsande områden. Resan var av
icke-officiell karaktär, närmast en turistresa, och Dunlap
använde sig enbart av personliga kontakter för att få
tillträde till de olika laboratorierna. Han besökte sålunda
professor Joffe vid halvledarinstitutet i Leningrad, vidare
institutet för fysik i Kiev samt tre institut i Moskva,
nämligen fysikaliska institutionen vid universitetet,
laboratoriet för kryogenik samt institutet för fysikaliska problem.
Det sistnämnda förestås av professor Kapitza.
Halvledarinstitutet i Leningrad, som har 200 anställda
varav 50 kvalificerade forskare, sysslar mest med problem
kring termoelektricitet och termoelektrisk kylning. Härpå
har nedlagts mycket såväl teoretiskt som praktiskt arbete
och laboratoriet anses vara ledande i världen på detta
område. De hittills mest lovande materialen var selenider och
tellurider av bly, vismut och arsenik.
Temperaturdifferenser på 90°C hade nåtts i kontaktställena. Bland de
praktiska tillämpningarna förevisades en fotogendriven
termoelektrisk generator för 3 W och 150 V samt ett kylskåp
med ca 100 1 volym, som kunde ge en temperatur på 30°C
under omgivningstemperaturen.
Vid fysikinstitutet i Kiev, som sysselsatte omkring 400
personer, arbetade man huvudsakligen med avancerade
teoretiska och praktiska grundproblem kring germanium, t.ex.
Brattains och Bardeens cyklingsmetod,
ytrekombinations-teknik osv. Man var även sysselsatt med
tillämpningsforskning med sikte på halvledarorgan av olika slag, men
dessa laboratorier fick Dunlap inte besöka.
Vid fysikaliska institutionen vid Moskvas universitet
träffade Dunlap professorerna Ivalashnikov och Vavilov, som
arbetade särskilt med rekombinationsproblem hos
halvledare. Till skillnad från de andra ryska laboratorierna
hade man här även tagit upp kisel till studium. Bland annat
försökte man renframställa kisel genom termisk
sönderdelning av silan, men resultatet hade hittills inte blivit
enbart uppmuntrande. Laboratoriet för kryogenik, som
också hör till Moskvauniversitetet, har som huvuduppgift
att studera halvledares egenskaper vid låga temperaturer,
t.ex. stötjonisering vid ned till 1°K. Även supraledning hos
metaller är föremål för studium.
Kapitzas institut för fysikaliska problem är till en
avsevärd del också sysselsatt med grundforskning över
låg-temperaturproblem. Bland annat håller man på att
uppställa en ny teori för supx-aledningen. De experimentella
laboratorieresurserna var imponerande, sålunda hade man
moderna anläggningar för framställning såväl av vanligt
flytande helium som av helium 3. Denna senare substans
var föremål för speciellt studium. Kapitzas institut
arbetar givetvis även inom andra fysikens områden.
Allmänt anser Dunlap att den ryska halvledartekniken
står på en mycket hög nivå och att man satsar mycket
hårt på grundforskningen utan nämnvärd hänsyn till
framtida tillämpningar. Inflytande från sjrstemplanering gör
sig först gällande när det gäller tillämpad forskning med
sikte på organ och komponenter för elektrotekniken. Såväl
de personella som experimentella resurserna är av högsta
klass (C Dunlap i Physics Today maj 1958 s. 14—21).
RG
ELTEKNIK 1953 151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
