Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett nytt olinjärt energiöverförande kretselement, av Bengt Henoch - Disputation om kvicksilverurladdningar, av RG - Normalfrekvenssändningar och tidsignaler från Telestyrelsens kontrollstation i Enköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
exempelvis en linjär kapacitans C anslutes till par 3 i en
tredjegradstraditor av form II, och par 1 och 2
seriekopplas, så uppför sig uppkopplingen som en olinjär
kapacitans med kubisk karakteristik, fig. 5.
Samma uppkoppling av tredjegradstraditor och linjär
induktans ger liknande resultat. För att åstadkomma
reaktanser med större olinjäritet användes traditorer av
högre gradtal.
Med hänsyn till vad som inledningsvis sades om lokalt
passiva och aktiva system är det av intresse att känna
tredjegradstraditorns egenskaper i detta avseende. Det
visar sig, att tredjegradstraditorer, i motsats till
traditorer av första och andra graden, är lokalt aktiva element.
A r traditorer fysikaliskt realiserbara?
Begreppet traditor har införts som ett resultat av
teoretiska överväganden, men detta garanterar inte att
elementet motsvarar en fysikalisk verklighet. Sammankoppling
av traditorer och traditionella kretselement leder dock
till fysikaliskt rimliga resultat, varför några principiella
skäl mot traditorns realiserbarhet inte föreligger. För att
demonstrera traditorernas realiserbarhet skulle det vara
tillräckligt att realisera en form av tredjegradstraditor,
eftersom hela klassen av traditorer kan bildas med hjälp
av detta element. Någon fysikalisk process, som skulle
möjliggöra ett sådant kretselement, är för närvarande inte
känd. Frågan om traditorernas realiserbarhet måste
därför lämnas observerad. (S Duinker i Philips Res. Reports
vol. 14, s. 29—51, 1959) Bengt Henoch
Disputation om kvicksilverurladdningar
Den 11 maj 1959 framlade och försvarade teknologie
licentiat K. G. Hernqvist på Tekniska Högskolan en
doktorsavhandling betitlad "On the maintenance and initation
of mercury pool arcs".
Redan vid sekelskiftet började man intressera sig för
förloppet vid kvicksilverurladdningar och åtskilliga teorier
för emissionsmekanismen har lanserats men åter
förkastats efter närmare experimentella jämförelser. Problemets
komplexitet, samt litenheten hos katodfläcken och
plasman är faktorer som hittills har förhindrat en
fullständig förståelse av kvicksilverurladdningens natur. Ett sätt
att komma förbi dessa svårigheter är att renodla och
studera enkla urladdningsformer.
En av de mera egendomliga detaljerna i
kvicksilverurladdningen är den omvända rörelsen hos katodfläcken.
Författaren har utfört jämförande undersökningar med
ett annat urladdningsfenomen nämligen med det tillstånd
vid urladdning från glödkatod i ädelgas vid koncentrisk
konfiguration som på engelska kallas "ball-of-fire mode"
och därvid funnit samma omvända rörelse hos
urladdningen. Genom undersökningar har påvisats analogier
mellan de två urladdningsformerna och förståelsen för
katodfläcken natur har därigenom väsentligt ökats.
Ytterligare en urladdningstyp avvikande från den
normala kvicksilverurladdningen har undersökts, nämligen en
kvicksilverurladdning med utbredd katodfläck ("dispersed
type of arc"). Denna urladdning, som försiggår vid mycket
låg strömtäthet, uppvisar både likheter och olikheter med
den normala kvicksilverurladdningen. Författaren har
bland annat visat att exciterade atomer spelar en viktig
roll vid emissionen även i den normala urladdningen.
Urladdningen initieras närmast genom fältemission från
katoden.
Som ett praktiskt resultat av undersökningarna kommer
författaren slutligen med ett förslag till ett nytt
elektronrör, kallat empretron, som närmast är avsett för liknande
ändamål som vätetyratroner, alltså generering av
pulsfrekvenser av storleksordningen några kilohertz.
Förste opponent var dr Th. Robinson, ASEA, Ludvika,
och andre opponent dr-ing. H. Steyskal, FOA 3. RG
Normalfrekvenssändningar och tidsignaler från
Telestyrelsens kontrollstation i Enköping.
Normalfrekvenser. Följande fasta standardfrekvenser kan
erhållas för tillfälliga mätningar per telefon från
kontrollstationen under de tider den är öppen, nämligen 50, 100,
500, 1 000 och 2 000 Hz. Frekvenserna 3 000, 4 000, 5 000
och 6 000 Hz kan även erhållas i de fall där
telefonledningarna medger överföring av dessa frekvenser.
Överföring av ovanstående normalfrekvenser kan endast
anordnas då telefonledningarna till kontrollstationen ej är
upptagna för andra ändamål.
I den mån arbetet på kontrollstationens mätplats 2
medger kan godtycklig frekvens inom hela tonfrekvensområdet
erhållas per telefon med noggrannheten ± 0,1 Hz.
På förhyrd ledning kan från Stockholms
överdragsstation en standardfrekvens på 50 Hz erhållas kontinuerligt
genom abonnemang.
En standardfrekvenssändare med frekvensen 100 MHz
beräknas bli tagen i drift hösten 1959. Antennhöjden är ca
45 meter och mot Stockholm utstrålad effekt ca 100 watt
med horisontell polarisation. Denna sändare kommer att
sända dygnet runt och beräknas ge en fältstyrka i
Stockholm på ca 30 jiV/m vid 20 m antennhöjd. Sändarens
identifieringssignal är SAZ som kommer att sändas med
morsetelegrafi (A2) två gånger per minut.
Frekvensnoggrannhet. Frekvensen baseras sedan 1956 på
den nya definition på sekunden, som då antogs av
International Committee of Weights and Measures. I USA har
Naval Observatory och i England National Physical
Laboratory gemensamt utfört mätningar under tiden juni 1955—
mars 1958, som givit följande värde för cesiums
resonansfrekvens med utgångspunkt från ovannämnda definition på
sekunden i E.T. (Ephemeris Time): 9 192 631 770 ± 20 Hz.
Den relativt stora osäkerheten i värdet jämfört med
ce-siumnormalens egen noggrannhet beror på den relativt
korta mättiden.
Standardfrekvensen från Enköping jämföres med
stan-dardfrekvenssändningarna från MSF på 10 MHz, vilka f.n.
avviker -170 -10"10 med ett max. fel av ± 50 • 10~10 från
den standardfrekvens som definieras av ovanstående
värde på cesiums resonansfrekvens. Sändningen från MSF
har av praktiska skäl lagts 170- 10~10 lägre för att samma
frekvensstandard även skall kunna användas för att styra
tidsignalsändningen från MSF. Enligt internationell
överenskommelse skall tidsignalsändningarna nämligen
baseras på U.T. 2 (Universal Time 2) vilken vid slutet av år
1958 låg 170 • 10"10 lägre än E.T.
Standardfrekvenserna från Enköping injusteras så att de
ligger inom ± 100 • 10~10 i förhållande till E.T. (eller f.n.
+ 70- 10"10 till + 270- 10"10 i förhållande till U.T. 2).
Tidsignal. Samma tidsignal, som utsändes över de svenska
rundradiostationerna kl. 12.57—-13.00, kan per telefon
erhållas från kontrollstationen under de tider den är öppen.
Tidsignalen upprepas var femte minut. Dess max. fel är
ca ± 0,01 s i förhållande till U.T. 2 vid utsändandet från
kontrollstationen.
Sekundpulser. Vid behov kan sekundpulser med 0,1 s
pulslängd och 1 000 Hz normalfrekvens erhållas från
tidssignalgivaren per telefon utan avbrott under de tre
första minuterna i varje femminutersintervall. Den första
sekundimpulsen i varje minut är förlängd till 0,7 s.
Tider och adresser. Kontrollstationen är öppen
Sön- och helgdag.....08—13
Måndag ............. 08—24
Tisdag ...............00—24
Onsdag .............. 00—02, 08—22
Torsdag ............. 08—24
Fredag .............. 00—24
Lördag .............. 00—02, 08—22
Under månaderna juni, juli och augusti är nattvakterna
något reducerade. Föreståndaren ingenjör E. Karlsson
träffas på telefon 0171/81152. Adressen är Box 80,
Enköping (Enligt Radiobyråns cirkulär Rb 25/59 den 2/7 1959).
ELTEKN I K 1959 ] 3 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
