Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väggarne i ett underminerat hus. Det dröjde icke många sekunder, innan hon uppnått det hörn, där det gemensamma klädrummet var avplankat, och hållande de erhållna presenterna högt i luften, ropade hon: »Se ni... allt det här har jag fått.»
»Du måste söka till att tala tydligare, Emelie», sade en välkänd röst bakom henne.
Flickan vände sig om. Det glädjestrålande uttrycket var försvunnet och modfälld dristade hon sig knappast till att möta hans blick.
»Det är alldeles olidligt att höra dig...»
»Jag bjöd till att göra mitt bästa, herr Selinder», svarade hon urskuldande.
»Ditt bästa», upprepade han otåligt, »det hördes åtminstone inte», men kanske bevekt av det bönfallande och försagda i hennes hållning, tillade han mildare. »Nå ja, alla barn i början... för talscenen är det ju också inte meningen och i dansen gör du rätt goda framsteg... jag är nöjd, att jag skaffat dig in vid kungliga baletten.»
»Men jag skulle ändå... ändå hellre vilja...»
»Bli en stor aktris», inföll han skrattande. »Men med din organ och för övrigt...» han höjde lätt på axlarne, i det han kanske tänkte på den omgivning, i vilken flickan växte upp. »Man lär sig inte till att bli aktris med att springa omkring som en vildfågel på gatorna... därtill fordras allt något annat...»
Han var borta, men hon stod orörligt kvar.
»Något annat?»
Orden hade ett dunkel, som förvirrade henne. »Vad var det då egentligen som fordrades?»
Ett muntert sorl från den avplankade kammaren ljöd i detta ögonblick starkare än förut. Det var verkligen på tiden att icke längre stå orörlig som en bildstod.
»Har du blivit förnäm efter alla applåderna», sade den äldsta bland flickorna, då Emelie med ett frånvarande uttryck stod framför henne. »Ämnar du promenera hem klädd i silverskir eller tänker du kanske nyttja dina vingar?»
»Lydia är sig lik», anmärkte en liten flicka, i det hon knöt en stoppad bahytt över sitt ljusa hår.
»Skynda dig, Emelie», manade en mängd röster och en del stojande ungdom störtade härvid på dörren.
»Vad har du för gott i påsarne?» återtog den, som blivit kallad Lydia. »Men det kvittar mig lika, ty du är nog en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
