Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Var det inte på De Geerska stiftelsen i hörnet av Lilla Trädgårdsgatan, som han dog... Efter vad jag vill minnas hade han någon uppsikt där på fattighuset?»
»Till en början, men sedan... nå ja, man hade ändå tak över huvudet!... nej, nu tror jag det skall vara klart», härvid bar fru Högqvist kaffepannan fram till bordet samt började servera bräddfulla koppar. »Tak över huvudet», upprepade hon, »detta var ändå något... Sedan Andreas var borta, fingo vi likväl inte stanna kvar och det blev att söka slå sig ut så gott man kunde. Skam till sägandes har man mer än ett bekymmer att bära på.»
»Tror nog det!» instämde fru Moberg deltagande, i det hon sög på en pepparkaka.
»Snart är jag här skyldig ett halvt års hyra», återtog fru Högqvist, som tycktes finna en verklig tillfredsställelse i att lätta sitt hjärta. »Det här gamla rucklet är visst inte mycket värt», hon blickade sig omkring i det halvskumma rummet, vars flottiga tapeter och bristfälliga möblering var en allt annat än trevlig syn. »Men ändå fordrar husvärden ett rätt högt pris och i förra veckan sa’ han mig rent ut, att han inte längre väntar på att få betäckt sin fordran.»
Fru Moberg skakade på huvudet — en fordringsägares uppriktighet är naturligtvis högst obehaglig.
»Man får därföre tänka på att få någon inkomst», återtog den talande. »Jag har funderat hit och dit, tills jag rent av varit yr i mössan... men jag har kommit till det resultatet, att det ingenting gagnar till att sitta med händerna i kors och grubbla.»
»Sant, sant», sade fru Moberg och smuttade på sin ’påtår’ med ett uttryck, som ansåg hon sin väninna ha funnit den vises sten.
»Jag vet för närvarande bara ett enda sätt för att kunna skaffa oss vår nödtorftiga bergning...»
»Nå låt höra», uppmuntrade fru Moberg med en godmodig blinkning.
Fru Högqvist, som länge gått omkring målet lik katten kring het gröt, lutade sig inställsamt framåt. »I denna affär kan ingen ge mig en bättre handräckning än fru Moberg.»
Om en bomb hade slagit ned framför den lilla kvinnan, skulle den icke gjort värre effekt. »För min del har jag visst inte så bra ställt, att jag kan lämna någon hjälp... om man också inte behöver svälta, så...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
