Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det som det är... nej, jag tänker just gå och tala med fru Fernqvist, som har skola vid Munkbrogatan...»
»Fernqvist... den där stora pensionen?» avbröt fru Moberg och såg ut som om hon vore fallen från skyarna, »att där få en friplats för Emelie... i så fall kan ni då riktigt trolla.»
»Ja, få se huru jag kan», inföll fru Högqvist, som under det hon avlägsnade sig ej kunde tillbakahålla ett leende.
»Nej, nu går skam på torra landet», ropade fru Moberg, i det hon nästan andlös trädde in till sin äkta hälft, som med korsade ben satt uppflugen på ett bord och i sitt anletes svett sömmade knapphål i en rock, »Högqvistskan tänker sätta Emelie i pension och det går inte av för mindre, än hon skall palamentera franska...»
»Nå, än sedan?»
»Än sedan?... det ligger en hund begraven under det här och så sant jag heter Lovisa, skall jag ha reda på den.»
»Om du ändå skötte ditt hus hälften så bra som du sköter om sådant, som inte rör dig», sade den lille skräddarmästaren, i det han över glasögonen såg bort till sin Lovisa, »jag skall emellertid skratta, om du inte får reda på den där hunden ...»
I så fall fick herr Moberg skäl för ett gott skratt, ty fru Högqvist var oåtkomlig, sedan hon vid hemkomsten helt kort hade förklarat, att hennes förslag icke rönt något synnerligt motstånd.
»Jag tror fru Moberg har svårt för att smälta, det Emelie kommer ut bland fint folk, då hennes Gusten fick nöja sig med en simpel syskola», sade fru Högqvist en tid härefter till Hanna, då de båda voro sysselsatta att efter omständigheterna ordna Emelies garderob. »Men så är det, när man har reda på litet av varje», tillade hon småskrattande. »Ja, för en gång har jag låtit övertala mig till något, vilket jag tycker vara onödigt nog, och jag gav efter, inte så mycket för skolgångens skull som för roligheten att sätta en smula skräck i den där nobla fru Fernqvist, som flerfaldiga gånger vänt nacken åt mig, då vi mött varandra.»
»Du må tro, hon blev riktigt gredelin i ansiktet, när hon fick se mig... jag kan inte låta bli att skratta, var gång jag tänker därpå», fortfor fru Högqvist i den förtroliga ton, varmed hon ofta talade med sin äldsta dotter. »Jag tror, hon gärna skulle visat mig på dörren, om hon vågat, men jag lät henne så fint förstå, att en viss händelse inte var helt och hållet glömd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
