Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjön, och så bedyrade hon, det hon aldrig i sin tid hade hört att jag var anställd vid baletten... Men det visste hon lika bra som jag själv... jag var ju närvarande, när hon och mamma talade med varandra, vilket jag också höll på att säga... i samma ögonblick rusade hon fram mot mig och nöp mig i armen samt frågade om jag ville hon skulle få sina vanliga konvulsioner? De stora flickorna ropade: ’vatten!’ och Mabonne satt med glaset i banden och kippade efter andan. Småflickorna och jag skrattade så, att vi voro färdiga att gömma oss under bänkarna...» och hågkomsten härav väckte åter hennes skrattlust, i vilken Marie snart instämde.
Emelies nästa besök skedde dock icke i en så munter sinnesstämning. Hon hängde med huvudet samt såg nedslagen ut och det hände härefter ofta, då hon kom på besök, att hon syntes alltmera försagd, så att fru Werner slutligeu frågade: »Vad går åt dig... mår du inte bra, lilla Emelie?»
»Det är så att», tårarna störtade härvid ur hennes ögon, »att flickorna inte vilja låta mig få leka med dem... inte alla, förstås, men de flesta... allt vad jag gör är galet... och då de gå förbi mig, viska de: teaterunge...»
»Men detta är inte allt», under det häftiga snyftningar skakade hennes späda kropp, och i känslan av de deltagande ögon, som betraktade henne slog hon sina armar om fru Werners hals. »I går hängde de i smyg en mängd av kort utklippta hästar och gubbar på min rygg och hurrade när jag gick förbi... Jag törs knappast sova om nätterna... så fort jag det gör, ritar man med bränd kork svarta fläckar i ansiktet på mig... Mabonne kom själv in en morgon och fick se det, och hon läxade duktigt upp flickorna... och hon sa’ sedan enskilt till mig, att det var för mitt eget bästa, som hon hade önskat, att flickorna inte skulle veta att jag var vid teatern, och hon frågade mig, om jag inte villle lämna den... jag artade mig så bra, sa’ hon... men jag kan inte slå den ur hågen...»
»Mabonne är ju snäll mot dig... bry dig inte om flickorna, de bli nog snart vänliga mot dig igen.»
»Det blir allt värre och värre... jag vet rätt nu inte vad jag skall taga mig till... Mabonne sa’ att det inte är värt jag talar om något för mamma... hon hade sagt henne huru det skulle gå, men hon brydde sig inte därom och det gör hon nog inte heller, för då jag gick till skolan, sa’ hon: ’kom ihåg att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
