Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tokiga gosse», sade hon, »jag har aldrig sett dig annat än yr och glad...»
»Men inte då jag gnabbas med Marie...»
»Till och med då...»
»Mamma tycker mer om Fritz än om mig», muttrade Marie, som aldrig var obenägen att taga upp stridshandsken, i händelse man kastade den åt henne.
Fru Werner skrattade dock blott och tog fram matkorgen, vars innehåll den dagen till och med var lättare än vanligt, men Fritz hade en bok med sig, ur vilken han började läsa högt, och man tänkte mera på skaldeverkets gedigna innehåll än det torftiga bröd man åt.
Det lilla sällskapet hade i en krets lägrat sig kring föreläsaren och Emelie hade tagit plats på en stenhäll närmast intill honom. Hon satt där med detta barnsliga och drottninglika huvud och dessa drömmande, strålande, allvarsamma ögon samt lyssnade till ord, som för hennes öron ljödo som musik.
Lövverket uppöver henne bildade en skuggande skärm, men i dalen nedanför voro träden mera kringspridda och i solbaddet syntes björkträdens stammar nästan bländvita, rönnbärsklasarne voro glödande och under lövkronorna låg liksom ett nät av guld över det frodiga gräset.
Med ett tankspritt uttryck betraktade Emelie denna skimrande tavla, under det hon uppfångade ord, vars djupa betydelse hon icke förstod, men vars välljud invaggade henne i en behaglig dröm.
Den okunniga, halvvuxna flickan, som lekte fram sin dag eller med en killings ysterhet dansade på teatrarna eller lik en orörlig staty gjorde behagliga attityder i någon tablå och som med ett barns bekymmerslöshet tog dagen som den kom, hade ögonblick liksom nu, då det rörde sig en ande av oro och längtan inom henne. Det gamla begäret att få bära bländande fotsida dräkter vaknade till liv igen. Hon tyckte sig se sig själv, huru hon med enkel värdighet skulle uppträda, och huru hon då, liksom för egen tillfredsställelse och eget nöje, skulle tala ord, vid vilka lyssnande åhörare knappast vågade andas.
Hon satt orörlig och försjunken i denna åstundan, som snarare var en instinkt än ett fullt klart medvetande, samt hängav sig åt drömmar om att återge och tolka vad stora skalder hade tänkt.
En längtan hade gripit henne, en obestämd känsla av glädje och sorg, och denna aning om den högsta fröjd och högsta smärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
