Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SJUNDE KAPITLET.
»En och annan kommer ännu ihåg, att det var muntert på våra tillställningar», sade fru Högqvist, som nyss burit bort några par hemstickade yllestrumpor, vilka hon genom fru Moberg lyckats försälja, och nu med hoppfullare uttryck än vanligt trädde in till Hanna.
»Det hör då till undantagen... i detta fall har man inte haft något synnerligt gott minne...»
»Till undantagen... ja, däri har du min själ rätt!... Därför blev jag också nyss liksom fallen från skyarna...»
Hanna såg frågande bort till sin mor. »Nå?» framstötte hon en smula otåligt.
»Jo, jag mötte nyss grosshandlar Sivers och han höll sig inte för god att stanna och prata några ord med mig... Jag stötte nästan emot honom här nere i hörnet och det var så mörkt, att jag knappast kände igen honom.»
»Åh ja, i skymningen genera de sig inte», mumlade Hanna ohörbart med en känsla av bitter erfarenhet över tillfälliga möten på gatorna med förnäma herrbekantskaper. »Inte kände igen honom... nå alla svin äro svarta i mörkret», sade hon högt.
Fru Högqvist var vid så gott humör, att hon skrattade. »I det stora hela, tror jag också inte, att han såg för ’fräck’ ut», återtog hon, »men vänlig var han och hälsade till dig och Emelie samt undrade, om vi snart skulle ha en liten fest igen?... jag talade då om olyckan, som träffat dig samt, att vi inte på länge sett till en enda kristen själ...»
»När olyckan kommer, får en nog vänja sig vid att i enslighet bära den...»
»Han hade likvisst inte hört det ringaste av våra ledsamheter», fortfor fru Högqvist, »och han blev ledsen med besked, må du tro... Själv hade han just i samma veva blivit sjuk, och sedan varit krasslig... först i den här veckan har han riktigt kommit på benen igen... Han sa’ mig så många grannlåter och talade om, hur bra jag ännu såg ut, samt att du och Emelie voro fullkomliga skönheter...»
»Usch, den gamle otäcke gubben!»
»Men han är rik du... Då jag sa’ honom, att jag i eländet söker slå mig ut så gott jag kan samt nyss varit borta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:20:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/emelie/0042.html
