Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
älskaren i synnerhet borde förstå — men vad Rosalinda än kunde tycka, så visade hon dock ej något misshumör. Detta gjorde icke heller någon av de andra sujetterna mot Rosalinda, oaktat de funno det hon formligen ’åt ut’ dem vid rollfördelningen samt påstodo, att hon, för att undantränga de medspelande, gärna skulle velat sjudubblat sig själv och förste älskaren.
På allt detta tänkte ingen, varken under sommardagarnas utflykter eller vinterns tillfälliga supeer efter spektaklet. Var man än sällskapligt sammanträffade, fanns alltid den mest gemytliga sinnesstämning. Man språkade på ett lätt och ledigt sätt än om dagens tilldragelser, än berättande små pikanta historier, vilka, om icke över sig anständiga, dock voro kvickt sammansatta. I synnerhet excellerade komikern att strö gnistor av glatt skämt omkring sig, gnistor, som hade en antändande verkan, så att även de trögtänktaste av stadens herrar ertappade sig med att fälla ett och annat lustigt infall, till vilket ingen kunde storskratta på ett mera behagligt sätt eller visa vackrare tänder än Rosalinda Blom, medan Emelie hade i sina ögon oskuldens frågande uttryck. Med barnslig munterhet tog hon för övrigt dagen som den kom och skrattade obekymrat åt sina sceniska förtretligheter, vilka hon började taga som helt naturliga, utan att besvära sig med några grubblerier för att övervinna dessa svårigheter.
Livet bakom ridån var för henne icke någon nyhet. Detta virrvarr av kostymerade aktörer och aktriser mellan väggar av väv och skrank av timmer, detta halvdunkel mitt på ljusa dagen, detta dammiga, förfallna, ruskiga, som icke ens rampens oljelampor jagade bort, — i allt detta rörde hon sig fullkomligt hemmastadd, utan att hon dock kom ett steg närmare den konst hon drömde om — och hennes drömmar blevo allt dunklare och oredigare.
Den lilla episod, då hon i sitt oerfarna hjärtas längtan sökt vinna den bildning, som är nödig för en scenens artist — en strävan, i vilken hon misslyckats och nu nästan hade glömt — började hon alltmera anse som obehövlig.
Vem visste väl bland damerna mera än hon? Att någorlunda skapligt från bladet läsa sina roller samt rita några kråkfötter som svar på de fåtaliga invitationer, man sände henne — detta var allt och hon funderade ej vidare på en andlig förkovran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
