Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ha ni redan börjat», sade hon mysande och det var alltjämt med välbehag, som hon vid bordet lät Emelie sitta bredvid sig. Samtalet rörde sig hädanefter icke längre kring enskilda angelägenheter, utan började vända sig kring vänner och bekanta.
Fru Moberg var ständigt lika vetgirig, när det gällde att ta reda på sin nästas förhållanden. Det hjälpte icke att mannen opponerade sig ivrigare än förut mot hennes visiter i granngårdarna, man såg henne ständigt sväva ut och in med en schal bunden kring huvudet och man var riktigt förvånad, att dagen var så långt framskriden, utan att man hört av den vanliga beskrivningen om hennes martyrskap och hennes framtidshopp, att ’gubben’ väl en gång på allvar skulle vända näsan i vädret.
»Det här var riktigt hemtrevligt», tyckte Emelie skrattande. »Jag börjar känna igen mig.»
Men hon blev helt allvarlig, då talet nästan omedelbart föll på Verners och Hanna beskrev, huru modern vid Fritz’ bortgång varit nära att duka under av sorg. Den gamla frun och Marie hade följt med den rika släktingen, varthän visste man icke så noga, men om Emelie ville skriva, var fru Moberg just den rätta att taga reda på deras vistelseort. Var Fritz låg gömd, kände Hanna dock till, och hon lovade att följa Emelie till den lilla grönskande kullen.
»Låt de döda vara gömda och glömda», inföll fru Högqvist på sitt gamla barska och avgörande sätt. Hon tyckte icke om att se tårar i Emelies ögon — »de behöva vara klara», sade hon kort.
»Riktigt klara», instämde Hanna glättigt. »När vi komma för oss själva, så språka vi om allt det där», viskade hon förstulet.
Kort härefter när Emelie, trött efter den långa färden, hade gått till sängs, smög Hanna sig till hennes sida.
»Jag har tänkt på det där andra vi talade om», sade hon. »När du kom från fru Fernqvists pension, hade du en mängd skolböcker, som jag gömt... kanske de kunna vara dig till någon nytta?... jag menar det finnes en fransk språklära ibland dem...»
»Jag visste väl, du inte helt och hållet skulle överge mig», skrattade Emelie. »Men jag har glömt allt vad jag lärt... det blir som hebreiska.»
»Prat!» hon gav Emelie ett lätt slag på kinden. »Om ett par veckor slamrar du på som en infödd parisiska...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
