Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välbehållen till er dörr... ni är väl inte rädd att färdas ensam med mig?»
»På intet sätt... men nu äro vi framme på landsvägen och här kunna vi ju invänta de andra slädarna.»
»Det går visst an... håll!... Andersson, det var tusan till karl, hör ni inte!»
»Omöjligt, herr greve... hästarna ha stått så länge, jag får inte någon bugt på dem...»
»Håll!» ropade Emelie med genomträngande röst, i det hon för andra gången böjde sig utåt.
»Hör, edra djävlar!» röt kusken och slagen av några väldiga piskrapp veno i luften.
»Var för all del lugn!» Med kraftig arm drog greve Löwen Emelie ned på sin plats. »Det är unga hästar, men kusken är säker... jag hoppas ni inte känner er skrämd», tillade han med en glimt av gäckeri i sina ögon, då slädan sköt av med ilande fart.
»Edra hästar oroa mig inte det ringaste», Emelie drog sig ännu närmare vagnshörnet.
»Nå, det låter höra sig... det är också ingen fara för handen, endast att vi komma en smula raskt åstad. Det är alldeles som om himlen ville att vi på detta sätt utan vidare sällskap skola färdas till staden», fortfor han, »så här på tumannahand skulle jag alltid vilja vara tillsammans med er ...»
»En dylik enformighet skulle varken ni eller jag kunna uthärda.»
»Ni vet hur högt jag dyrkar er, Emelie... intet offer skulle vara mig för stort, om jag därmed kunde vinna någon medkänsla.»
»Grubbla varken på offer eller medkänsla... men allt det där har jag tusen gånger sagt er...»
»Trollslända!» Han drog henne häftigt intill sig samt sökte stjäla en kyss.
»Vi hålla inte längre på med pantlekar, herr greve... låt det nu vara nog. Jag vill bara säga», fortfor hon med glödande kinder och blixtrande ögon, »det jag mer än väl förstår, att det inte berodde på hästarna att...»
»Ni är beundransvärt skön i er vrede!» avbröt han.
»Om det gäller, är jag inte rädd att kasta mig ur släden...»
»Men jag har tillräckligt starka armar för att hålla er kvar... Ja, ni har rätt, det är jag, som inte vill invänta de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
