Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugufjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter hemfärden i natt visade det sig, att jag hade skäl för min aversion...»
»Skäl?» upprepade Lydia. »Min snälla vän, jag...»
»Det är inte värt ni gör er skenhelig», inföll Hanna tvärt, »ni känner mer än väl, att den där människan inte är något mönster», och i korta, bittra ordalag beskrev hon nattens äventyr.
»Du sprang din väg», ropade Lydia, och om hon också kände någon missräkning, så förstod hon att dölja den med ett muntert skratt.
»Detta var det bästa, jag hört på länge. Jag skulle vilja ha varit med för att se hur snopen han måtte varit!...»
»Snopen eller inte, det rör mig föga. För min del har jag fått nog av honom.»
Men ehuruväl Emelie efter detta sökte undvika att sammanträffa med den rike och förnäme tillbedjaren, så hände det ofta, att hon fann honom i sin väg. Huru tvär och tillbakadragen hon än var, så började man dock med ett förstulet småleende att se efter dem.
»Hon förställer sig bra», sade man till varandra skrattande och häntydde på de favörer greve Löwen ständigt haft av det täcka könet.
Detta sken av hemligt förstånd, som förnäma dagdrivare givit åt honom och henne, hade Emelie ännu icke uppfattat. Från det rörliga, oregelbundna liv hon fört hade hon kommit i mera bundna och ordnade förhållanden. Försakelser hade nyss emellanåt varit hennes lott, men hörde icke längre till dagordningen, och tack vare Hannas skicklighet att ändra och modernisera, räckte hennes ringa inkomster till att ge åt hennes enkla dräkt en viss elegans, som väl anstod hennes fina utseende och behagfulla uppträdande. Att man syntes fästa en tilltagande uppmärksamhet vid hennes person, att man med ett småleende såg sig om efter henne, tycktes hon icke bekymra sig om, märkte det kanske till och med knappast. Föga oroande sig om sin levnadsbanas mörkare sidor, förflöto hennes dagar i en slags idealisk sfär, full av ljusa framtidsdrömmar. Livet hade öppnat sig för henne lik en underbar blomma och utan fruktan njöt hon av dess doft.
Visserligen hade några beundrare skämtat med henne, så som ännu aldrig någon vågat. Kanske hade dessa unga herrar känt sig förvånade av hennes oskuldsfulla blick, i vilken låg ett uttryck, som gäckade och överraskade dem, men snart kom man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
