Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugufjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Än sedan?... Jag har ingen ro, om jag inte håller nålen i hand...»
»Prat! Du överanstränger dig, det vet jag nog, och detta för min skull. Jag kan inte bidraga det ringaste, medan du får arbeta tillsammans de dagliga utgifterna, och nu vill du också... nej, tala inte om några lektioner!» Och Emelie sprang upp med ett oroligt uttryck samt ville inte höra ett ord vidare om detta ämne.
Det var med en ångestfull visshet om hopade hinder, som den unga flickan genomlevde slutet av denna teatersäsong. Hon tyckte sig ha intet att trygga sig till och en känsla av modlöshet smög sig alltmera över henne.
En härlig sommar var börjad och den vanliga stillheten inom nöjenas värld hade inträtt. Det kunde vid denna tid gå om många dagar, utan att Emelie lämnade hemmet, där hon satt grubblande över sina böcker.
»Det blir snart lika för oss båda... årstidernas ändring märker jag bara på de här gamla hattarna», sade Hanna, där hon, omgiven av blonder och tyll, kastade en längtande blick mot det öppna fönstret.
»Jag kan inte tänka mig en midsommarafton utan grönt», inföll Emelie. »Följ med på lövmarknaden!»
»Det skulle inte vara mig emot att få kasta de här spetsarna och banden åt häcklefjäll», skrattade Hanna. »Men det ena du vill, det andra du skall... redan i går borde allt detta varit färdigt... i morgon är jag likväl friherre, då följas vi åt till Djurgården.» Hon gav Emelie en leende nick samt fäste en knippa blåklint på en stråhatt. »Jag känner en nästan tärande längtan efter en näsa frisk lantluft.»
Hon lutade sig hastigt över arbetet igen. Dagern som strömmade in genom fönstret belyste klart hennes ansikte och Emelie, som vände sig om i dörren, märkte för första gången huru förändrat hennes utseende hade blivit.
De runda kinderna, den jämna pannan och den rosiga munnen, över vilken alltid hade legat ett bestämt uttryck, allt hade fått ett förslitet, plågat utseende och dock trots härjningar fanns det en ljuvare blick i hennes ögon än fordom, en sorgsnare, fastare, renare blick, liksom hos en som lidit och icke förgäves.
»Ja, du kan visst behöva komma ut och röra på dig», sade Emelie med en kvävd suck. »Jag fruktar du arbetar livet ur dig...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
