Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Mycket förfärligt», skrattade Lydia, »men det är inte värt att hänga sig för det. Jag ville bara göra dig uppmärksam på, att du gör dumt, som visar dig stött mot Löwen... det är komedi å din sida, påstår man. Nå, tag inte så hett vid dig, ingen vet bättre än jag hela sammanhanget, men det finns en och annan, som endast behöver visa sig en smula uppmärksam för att genast sätta en fläck på föremålet... Du må därför låta bli eller anta’ hans bjudningar, så blir omdömet detsamma, och som han är rik och liberal...»
»Tack du! På de fester han arrangerar kommer jag inte... det är mer än obehagligt, att man på andra tillställningar måste sammanträffa med honom, och där har jag aldrig dolt min avsky samt kommer fortfarande inte att göra det...»
»Och du tror, det tjänar till någonting?» Lydia betraktade Emelie på ett sätt, som om hon fann henne vara den enfaldigaste varelse under solen. »Gör som du vill... jag lovade göra mitt bästa för att söka förmå dig att följa med...»
Hon gjorde en liten paus, i det hennes tankar med saknad dröjde vid förlusten av en dyrbar brosch, som blivit henne lovad, i händelse hennes övertalning skulle lyckas. »Resultatet är alltid detsamma och det är en dårskap att hålla sig undan», fortfor hon, »i det stora hela är en muntration inte att försmå... här är ju så tyst, att man kan dö av ledsnad... nå, söta Emy, hur gör du?»
»Det har du ju hört», svarade Emelie otåligt. »Äntligen kommer Hanna därborta... och här ha vi en präktig roddbåt...»
»Mycket nöje!... jag vill då inte längre uppehålla dig», och med ett uttryck av harm och ironi, en min som icke gjorde hennes ansikte särdeles intagande, skyndade Lydia bort, medan de båda systrarna, jämte en mängd medpassagerare av ett par väldigt tilltagna och solbrända roddarmadamer överfördes till Djurgården.
Den känsla av obehag, vari Lydias påstående hade försatt Emelie, var icke skingrad under färden och hon lyssnade förströdd till Hannas glättiga småprat.
»Låt oss gå någonstädes in i skogen, där man kan få vara i fred», sade hon, då de arm i arm vandrade över slätten.
»Fast middagshettan längesedan är förbi, känns det tryckande kvaft...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
