Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Så svullen foten är», sade Hanna, som höll på att tvätta ett skrubbsår i hans panna, och då han nu slog upp sina ögon, låg i dem en förfärad blick, medan han sakta jämrade sig.
»Var gör det ont, lille Anders?» frågade gumman, som lutade sig över honom.
»Jag slog mig så i nacken, så», snyftade han.
»I nacken? åh, nej, det är foten», förklarade en fältskär, som den unge mannen sent omsider hade lyckats uppsnappa och som nu avslutat en grundlig undersökning. »Nacken har visst fått en stöt utan betydenhet, men hjulet har gått över foten... det är ibland inte så illa att ha tjocka skodon», fortfor han med en skämtsam fryntlighet, vari löftet om en riklig belöning hade försatt honom. »Foten är varken bruten eller krossad... han slipper ifrån med en svulst och ett blåmärke. Det var en lycka att åkdonet var lätt och inte lastat med folk... se här, han kan stå som en hel karl... blyvattenskompresser och att hålla honom stilla är allt vad som behövs...»
»Hålla honom stilla är lättare sagt än gjort», muttrade den gamla, och sedan ångesten var över, började hon ruska pojken i armen. »Du förtjänar ett kok stryk, ja, det gör du!... Överallt hänger du mig i kjortlarna, men här ska’ bli en annan ordning!»
Gossens frågande blå ögon med det något likgiltiga uttryck varmed barn ofta åhöra en straffdom, vilken erfarenheten lärt dem icke alltid blir utförd, denna oskyldiga förtröstan, att man låter nåd gå för rätt, träffade kvinnan mitt i hjärtat.
»Men du blir nog lydig efter detta, inte sant?... Och, ack», fortfor hon vändande sig till de båda systrarna, »jag trodde mig bli förryckt, då jag såg honom under hästen... och korgen tappade jag, men jag bryr mig inte stort därom, nu, sedan allt blir bra... fast jag kunde väl alltid springa åstad och se om den fått ligga kvar.» Härvid såg hon en smula tveksamt bort till Anders, kanske oviss, om den lille vildbasaren skulle hålla sig stilla, medan hon var borta. »Se, man behöver emellanåt förtjäna en styver», fortfor hon, »och därför plockar jag ängsblommor, som jag binder till kransar och vilka herrskaperna köpa av Anders... de tycka så mycket om honom.»
Vilket icke var att undra på, ty det lilla rundlagda ansiktet omgivet av ljust lockigt hår var friskt som på en kerub.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
