Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Just därför vore det kanske bäst...»
»För inte så många dagar sedan sade ni, att ni inte kunde förstå, huru ni ditintills kunnat leva utan mig...»
»Så var det också, men...»
»Nu vill ni lämna mig? Vad är det för griller, min älskling, varför vill ni plåga oss båda?»
» Jag vet inte... det är något inom mig, som manar mig att gå...»
»Tysta ned den rösten och lyssna endast till mig... jag säger: stanna! Min älskling, låt inte några tomma fördomar skilja oss åt! Jag kan inte leva utan er, och så borde ni också känna, om ni haft allvar med ert löfte... om ni håller mig kär?»
Om hon haft allvar? Hon såg förebrående på honom, huru kunde han väl tvivla?
»Ni ger mig allt skäl därtill... huru kan ni eljes tala om att lämna mig, Emelie?... Huru kan ni annars den ena dagen låta mig hoppas, att vi skola leva för varandra, och den andra dagen vilja tillintetgöra allt hopp?»
»Därför att jag den ena dagen trodde oss likställda och den andra dagen fann en himmelsvid skillnad mellan oss.»
»Låt det bli min sak att jämka förhållandena, Emelie», sade han och höll hårt fast hennes hand. »Det finnes omständigheter, som jag inte nu närmare kan redogöra för... dessa omständigheter hindra mig ifrån att öppet visa vilket värde jag sätter på er... Det kan måhända dröja innan jag kan bekämpa vissa hinder, men förr eller senare skall den stund komma, då de äro betvingade, till dess... lita på mig... trygga er till mig... låt mig styra och ställa för er!»
Den lätta skämtsamma ton, varmed han först hade mött hennes gensträvighet som han kanske hade tänkt sig kunna bortresonera, denna sorglösa glättighet var borta och hade lämnat rum för ett allvar, som kom henne att forskande se på honom.
»För min skull får ni inte tänka på att göra något offer», sade hon sakta.
»Vad faller er in?» Hans ögon glänste till av den beundrande kärlek hon ingav honom. »Tror ni er kunna föreskriva mig lagar? Blir ni då aldrig nöjd med mig?»
»Inte om ni... ja, jag är rädd, Arthur, att jag på ett eller annat sätt förleder er till att begå någon dumhet!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
