Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugunionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptäckt mera av henne än en flik av hennes klänning. Den besökande skulle på sin höjd ha trott att Arthur Bloomfield haft eller ämnade ha ett hemlighetsfullt möte med någon dam. Grannlagenheten skulle ha bjudit den främmande att visa sig både döv och blind, men om han också saknat denna finkänsla, så skulle Arthur någorlunda ha förstått sammanhanget.
Hon var färdig att gråta över sin brist på sinnesnärvaro. Och ändå ansåg hon sig på förhand ha berett sig på varjehanda situationer.
Hon hade tänkt sig alla möjligheter, från och med att stå öga mot öga med den gamle betjänten till att bli fångad i Arthur Bloomfields armar — men att en främmande skulle slå sig ned och avspärra all reträtt, detta var något, som hon ej hade föreställt sig.
Vem var väl denna person, som så hemmastatt hade inträtt? Där han nu vandrade fram och tillbaka, hörde hon vartenda avmätt steg och dessa kommo henne allt närmare. Arbetsrummet var icke ens fridlyst för honom och hon förnam, huru han där sköt fram en stol, varpå följde ett prasslande ljud av papper. Troligtvis sökte han förkorta tiden genom läsning.
Hon hade gissat rätt, ty då hon ljudlöst böjde sig framåt, märkte hon, genom en smal öppning mellan dörrposten och förhänget, huru den besökande lutade sig ned över en tidning. Skymningen hade småningom inträtt och hindrade troligtvis denna sysselsättning, ty han kastade tidningen ifrån sig och hon såg därvid Benjamin Bloomfields allvarliga och stränga anletsdrag.
Åkande tillsammans med Arthur hade hon mer än en gång sett den gamle pären, men aldrig hade hans blick synts henne hava haft mera skärpa eller hans magra ansikte ett mera beslutsamt uttryck än i denna stund.
Den oro Emelie hade erfarit förvandlade sig i en dödande ångest. Helt och hållet tillintetgjord drog hon sig allt längre och längre tillbaka, hennes bröst pressade sig tillsammans, och de nyss så stormande pulsslagen blevo allt mattare och mattare.
Huru länge hon nästan medvetslöst hade dröjt i den undangömda vrå, vari hon hamnat, visste hon icke, då några talande röster väckte henne ur den domning, vari hon fallit, och hon varsnade ett plötsligt ljussken, som från de närgränsande rummen trängde sig svagt fram till henne.
De ord, som man växlade på det främmande tungomålet, voro i början för henne endast oklara ljud utan någon mening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
