Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugunionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna fråga och detta svar gjorde hon sig, där hon ännu orörlig låg kvar, under det hennes ögon stadigt sågo mot den ljusa strimma, vilken föll in mellan förhänget och kastade sitt sken över hennes ansikte, som nyss uttryckt så mycken sällhet och nu var tårhöljt av sorg. En sorg, väckt i denna stund genom fulla medvetandet av den dom världen fällde över hennes dåraktiga kärlek — genom fulla medvetandet av den försakelse hon iklädde sig.
Det var visserligen en tröst för henne, att Arthur höll henne tillräckligt kär för att göra henne ett offer av fördomar, som hans familj i sekler respekterat, men han fick icke fullgöra detta offer, det var hon, som skulle förstå att försaka den ära han ämnade tillbjuda henne.
Så som i denna stund hade hon icke förstått allt det brottsliga i sitt förhållande till Arthur Bloomfield. Hos henne hade barnets oerfarenhet varit blandat med ungmöns första nyväckta kärlek och intill denna stund hade hon levat ett strålande liv, vars enda allvar varit konstnärsdrömmar. Nu var detta liv blottat för henne. Hon visste, att hon i världens ögon var vanärad, hon visste, att man aldrig skulle glömma hennes felsteg.
Under de hårda ord, som yttrades, sade hon icke en enda gång sig själv, att det ju kunde kvitta henne lika vad man tänkte, endast hon finge den upprättelse, som han redan länge låtit henne ana en gång skulle komma henne till del. Hon hade icke någon själviskhet i sin natur, hon var icke någon listig kokett, som snärjde för att störta. Det var kanske icke utan stolthet hon vid lordens ord hade höjt sitt huvud, icke utan stolthet hon tänkte på en brytning. Det var hårt, men för henne fick icke finnas den överskylande upprättelse, som Arthur i sitt ädelmod ville erbjuda.
Försjunken i ett aggande grubbel, sliten mellan stridiga känslor, hade hon endast en otydlig förnimmelse av att pären med bruten kraft stapplande begav sig bort, följd av sin son, som under tystnad hade lyssnat till honom, utan att med en enda rörelse hålla honom tillbaka eller med ett ord ge tillkänna, att han ändrat sitt beslut.
Det knarrande ljudet av en dörr kom henne att rycka till och springa upp.
Blommorna hade fallit ur korgen och lågo krossade och tilltrampade för hennes fötter, men hon tänkte icke på att rödja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
