Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugunionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På detta sätt hade hon hunnit över Norrbro och fram till Mynttorget, då hennes krafter plötsligen helt och hållet sveko henne och, famlande i luften, skulle hon fallit ned mot den ojämna stenläggningen, om hon icke i samma ögonblick blivit upprätthållen.
»Är ni sjuk?» viskade en röst i hennes öron, men ljudet nådde henne endast svagt liksom ett sakta brus.
Hon gjorde en våldsam ansträngning för att slå upp sina ögon och med ett frånvarande uttryck betraktade hon en mans mörkhyade, bildsköna ansikte.
I den sparsamma månskensbelysningen framträdde dock hans anletsdrag tämligen tydligt och med en häpnad, som återkallade henne till full sans, sökte hon med vördnadsfull bävan bemästra sin sinnesrörelse för att med återväckt viljekraft övervinna sin svaghet, så att hon kunde gå vidare framåt.
»Är ni sjuk?» upprepade han.
Det låg ett oförställt deltagande i hans fråga, och då han icke erhöll något svar, tillade han: »Har det hänt något ledsamt?»
Tonfallet i hans röst hade något vekt och ömt, som trängde till hennes hjärta. Den känsla av förstening, som nästan tryckt henne till jorden, vek plötsligen bort, en djup snyftning arbetade sig fram ur hennes bröst och tårarna började åter strömma över hennes kinder.
»Gråt inte!... Kan jag på något sätt vara er till hjälp?»
»Hjälp», upprepade hon, »det finns ingen hjälp!» Svaret kom halvkvävt och ofrivilligt över hennes läppar och hon dolde ansiktet mot sina skälvande händer.
Om hennes fagra utseende förut väckt hans beundran, ryckte hennes sorg till sig hans deltagande.
»För all del lugna er», bad han och lade sin hand vänligt på hennes arm. »Stöd er mot mig... ni är alltför svag att kunna reda er själv.»
»Åh jo, det går nog för sig... jag bor i närheten... endast några få steg härifrån.»
»Har jag tagit er under mitt skydd, vill jag också veta att ni välbehållen kommer hem», sade han och vandrade långsamt bredvid henne. »Jag mötte er nyss och märkte, att ni var sjuk och upprörd, och som ni inte är helt och hållet obekant för mig, mamsell Högqvist... jag har sett och uppmärksammat er på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
