Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det betyder», svarade hon sakta, »att lika mycket som jag förr längtade efter er närvaro, lika mycket är jag nu plågad av att se er....»
»Jag har aldrig förr funnit er nyckfull...»
»Märkte ni då inte, att jag i går...»
»Och det är just», avbröt han med ömhet, »för att jag märkt något, som jag nu är här och inte låtit avvisa mig längre...»
»Ack, jag skulle ännu velat sansa mig något, innan jag träffade er», sade hon klagande. »Det var ett av mina vanliga infall», återtog hon, »ett av mina vanliga infall att vilja överraska er... fråga mig inte på vad sätt jag tänkt ut och genomfört det där upptåget, jag orkar inte ingå i några detaljer... Alltnog, jag hörde det samtal, ni hade med er far... jag är er tacksam för var vänlig tanke och vart vänligt ord... men mellan er och er far ställer jag mig aldrig... Nej, avbryt mig inte! Jag vill inte en gång till genomgå den stund, som på visst sätt öppnade mina ögon... Om jag lyssnade till er, skulle jag dagligen och stundligen i mina tankar genomleva detta bittra ögonblick... jag skulle göra mig förebråelser, som oupphörligt skulle martera och plåga mig. Med sorg, jag erkänner det, har jag avslutat sambandet mellan oss... men det är avslutat. Då jag i går lämnade er, var det för beständigt... Efter detta vill jag aldrig återse er, Arthur... förnya inte denna smärta!»
Förgäves gjorde han henne föreställningar och talade om att andra tider skulle komma, förgäves bönföll och besvor han henne att ändra ett beslut, som för hela livet gjorde honom olycklig.
»Alla illusioner äro slut», svarade hon, i det hon med ett uttryck av trötthet lyssnat till honom. »Ni måste lämna mig, Arthur, edra föreställningar tjäna ej till något... Om ni anser er ha ingivit mig några förhoppningar... så äro de nu tillintetgjorda... eller framkastat några förhastade löften, som äro för er plågsamma att bryta... så löser jag er från dessa löften... de ha ej för mig det ringaste värde. Jag menar icke er goda vilja, som alltid är mig kär, utan sättet varpå de skulle uppfyllas... jag har inte älskat för att störta er, för att rycka er från er familj och er ställning i världen.»
»Vad värde har väl för mig en ställning, som ni ej delar, Emelie! Vad...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
