Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låta dig förtrampas af folk, sam tror sig stå över dig... Inte en ibland tusen skulle härvidlag ha ägt tillräcklig stolthet för att träda tillbaka... inte någon skulle kanske ha haft nog hjärta att försonande vika undan för en fars fordringar... jag skulle åtminstone inte ha gjort det, om man erbjudit mig gottgörelse... till vad pris som helst skulle jag...»
»Låt oss inte tala mer om det här», avbröt Emelie bönfallande. »Och nu kommer jag att stanna hos dig?...»
»Naturligtvis... Det var allt en bra idé, Emy, att jag behöll den här lokalen?...»
»En ypperlig idé!... Efter detta kommer jag att erkänna alla dina infall, de må vara aldrig så barocka», inföll Emelie med tillkämpad munterhet, och då fru Högqvist kort härefter infann sig, voro hennes båda döttrar inbegripna i ett glättigt samspråk. Hon såg under tystnad liksom spörjande från den ena till den andra, men hon hade förmodat rätt, att efter detta skulle det vara två emot en, så snart hon började göra några föreställningar.
I förstone flydde Emelie gärna ur hennes närhet och det var då icke ovanligt, att hon bland vänner och bekanta, från vilka hon nästan dragit sig undan, åter sökte de förströelser och samkväm, som erbjödo sig, och snart var hon mitt i en virvel av nöjen. Till och med sommarmånaderna hade icke helt och hållet skingrat den allt större och större krets av beundrare, som samlades omkring henne, och utflykter i vagn samt roddpartier med läckra supéer på utvärdshusen hörde snart till dagordningen.
»Jag tycker du skulle tröttna», anmärkte Hanna omsider.
»Man är inte ung mer än en gång och då bör man roa sig», sade Emelie med ett leende.
»Men dessa nattvak...»
»Jag har inte behov av att sova...»
»Det är orätt mot dig själv att storma på så där...»
»Jag tycker om den stormen...»
»Du förtjänade att inte ens en katt såg åt dig en gång», brummade fru Högqvist, som ännu icke kunnat smälta Emelies brytning med Arthur Bloomfield, ehuru i grund och botten ingen kunde med större nöje än hon observera de artigheter man ägnade dottern.
»Du tycker om den stormen», upprepade Hanna, som icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
