Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet - Trettioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besjälas av skaldens anda för att genom sin viljas kraft framkalla glädje och sorg, under det man med åhörarna lustvandrar i diktens solbelysta nejder...»
Hennes läppar skälvde något, ett strålande skimmer lyste upp hennes drag, medan hon såg upp till honom en smula förlägen över att ha givit ord åt den hänförelse hon kände.
»Ifrån det jag var barn», återtog hon med en av den djupa sinnesrörelsen ännu beslöjad röst, »sedan jag var barn, har denna åtrå legat i mitt sinne... den har ömsom haft samma klarhet som ett bländande sken, ömsom varit i dunkel... nästan försvunnen ibland. I ett ögonblick av mitt liv tyckte jag, att elden hade slocknat... att allt var värdelöst, och jag själv förkastad... att det endast återstod för mig att slockna liksom allt. I den stunden talade ni till mig Ers kunglig höghet... ni talade och levnadsmodet återväcktes... Elden hade slocknat, men var inte helt och hållet förkolnad och hoppets vind blåste upp en ny flamma, som ni lärt mig vårda... det är Ers kunglig höghet jag har att tacka för att inspirationens makt ännu lever i min själ!...»
»Min egen Emelie!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
