Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyxartiklar, förbryllade något den vid en lantlig, gammaldags bekvämlighet vanda flickan.
Hon kände sig ängslig till mods och blev tyst, men när hon märkte den oroliga blick, varmed Emelie observerade henne, lade den unga flickan, driven av finkänsla och den gamla sympati hon hyste för lekkamraten, band på sig för att visa mera jämnmod. Då middagen emellertid hade blivit intagen och Marie införd i det lilla kabinett, dit Emelie själv i ensamma stunder gärna tog sin tillflykt, och skymningen föll på samt brasan var tänd, så vände den gamla förtroliga känslan tillbaka.
»Det var inte i går vi sutto så här tillsammans», sade hon och kröp bekvämt upp i en länstol, och då en suck endast blev Emelies svar, fortfor hon: »I ett återseende, efter att många år ej ha träffats, ligger något glatt och smärtsamt på en gång... muntra och sorgliga hågkomster växla i vårt minne... tänk, att Fritz skulle gå bort!»
För Emelie blev det i hast som om det varit i går, då hon fått Maries skrivelse, vilken underrättade henne om barndomsvännens död.
Den smärta hans bortgång väckte hade givit henne en ädlare stämning och för första gången hade hon besjälats av inspirationens makt. Med dämpad, halvhög röst talade hon härom med Marie, »jag undrade», tillade hon dröjande, »jag undrade i den stunden, om han väl i sin himmel skulle glädjas ifall jag lyckades... Jag tyckte det skulle varit så ljuft... Nu önskar jag han måtte varit förskonad därifrån.»
»Men om icke... kom ihåg kärleken... han älskade dig så högt!»
»Jag var så lekfull och oförståndig samt kunde inte fatta allvaret i hans känsla, men gjorde mig tusen förebråelser, då det var för sent... Där borta, i hörnet på den där étagèren, står ett skrin, vilket jag en gång fick av ett gammalt älskvärt fruntimmer... däri förvarar jag några av mina heligaste reliker... där ligger ditt brev och en lock av hans hår.»
»Tack för din hågkomst!» Marie tryckte varmt hennes hand.
»Du kan föreställa dig», återtog hon efter en liten tystnad, »du kan nog föreställa dig vår sorg och saknad... år ha förgått, men den är nästan lika plågsam ännu... mamma hämtar sig aldrig... Ingen dag går förbi, som vi inte tala om Fritz, och som du var så nära förknippad med allt vad som rörde honom, språka vi ofta om de stunder, då du tittade upp till oss...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
