- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
252

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Då Emelie nämnde »mamsell Mars», vände sig alla med intresse till henne.

»Jag har sett henne i ’Mademoiselle de Belle Isle’, en av Dumas’ bäst lyckade dramer», sade Collberg,[1] »utom henne vet jag endast en», här böjde han sitt huvud för Emelie, »utom henne vet jag endast en, som så kan hänföra.»

»Utan henne, vad skulle jag väl varit», sade Emelie på det okonstlade sätt, varmed hon städse var färdig att erkänna denna konstnärinnas storartade begåvning. »Det är henne jag har att tacka för den utveckling jag själv vunnit... mer än någon annan har hon förmåga att helt simpelt tala naturligt och ändå så vackert att de alldagligaste fraser bli rent av hänförande... jag glömmer aldrig hennes förstå ord till mig...»

»Och vågar man» inföll fru Frösslind, »utan att vara indiskret, fråga med vilka artigheter hon då överhopade dig?»

»Ja bevars», skrattade Emelie, »hon såg på mitt kort, då jag inträdde, och närmade sig hastigt: ’Jag har länge väntat er!’ sade hon.»

»Nå, och sedan?»

»Detta var allt...»

»Och detta kan du aldrig glömma?»

»Aldrig!»

Några sekunders tystnad hade uppstått, som bröts av fru Frösslind, i det hon skrattande anmärkte: »Detta är att kunna göra effekt med litet!»

»Som du säger...»

»Låt oss höra mer om henne», återtog fru Frösslind muntert. »Något av det där: »va’ sa’ hon, va’ sa’ du och så där vidare...»

»Det går nog för sig!...» Emelie gjorde en liten paus, varefter hon återtog: »Jag kände mig på en gång hänförd över den naturliga enkelhet varmed hon uttryckte sin väntan och kände mig tillika en smula förvånad över att ha varit väntad av en person, som jag, för att lyckas bli sammanförd med, hade måst anlita alla rekommendationer och relationer, vilka stodo mig tillbuds... något vilket jag också icke dolde för henne.


[1] Collberg excellerade vid denna tid som Rudolf i »Korsfararne» och var nu på höjden av sin talang och manliga skönhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:20:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emelie/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free