Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Där, snett över vägen är ett serveringsställe... jag har inte något emot att var det erbjuder sig studera livet...»
»För att sedan återge det i en eller annan tavla?»
»Ja, vem vet...»
Emelie försvann i den mörka förstugan, där hon trevade sig fram till en dörr, som hon nästan ljudlöst öppnade.
Rummet var stort, vilket gjorde bristen på möblering ännu mer i ögonen fallande, och i den svaga belysningen av ett smalt talgljus såg hon vid ena väggen en soffa, på vilken en kvinna i detta ögonblick lade ifrån sig ett spätt barn insvept i en ylleschal.
Vid ljudet av den sakta knäppningen i låset vände kvinnan sig om och belyst av ljusskenet igenkände Emelie de förr så blomstrande, nu bleka och avtärda anletsdragen.
»Malla!» ropade Emelie. »Min aning bedrog mig inte... ja, det är jag, Emelie», fortsatte hon, då Malla stirrade bort till henne, »och som du skrev...»
»Ja jag skrev», inföll Malla, som på sitt gamla livliga sätt skyndat emot den inträdande, »att jag är omgiven av allt möjligt patrask och det var bäst för dig själv att du infann dig så osynlig som själva askungen.»
»Men som jag inte kunde göra mig alldeles osynlig så...» Emelie såg ned på sina benkläder, varvid det gamla skämtsamma leendet öppnade Mallas läppar. »Det var emellertid något i skrivsättet och en släng på det ’M’, varmed du undertecknat ditt brev, som gjorde, att jag kom till att tänka på dig... nå, kära vän, är det något?...»
»Ack, det är egentligen inte för mig», avbröt Malla, varpå hon tystnade några sekunder, »se här, sitt ned, jag disponerar lyckligtvis två någorlunda snygga stolar... Emelie, det var en glad tid vi voro tillsammans och inte har jag sedan heller tagit livet särdeles tungt... men ändå så, eller kanske just därför störtar man sig ibland i olycka», hon kastade en hastig blick bort till soffan, »isynnerhet när man tror sig rätt ha funnit lyckan.»
Emelie tryckte hennes hand. »Genom Jean har jag hört, att du varit med Djurströms... till och med att direktören visade sig särdeles artig mot dig...»
»Tala inte därom», Malla gömde mot händerna sitt tårdränkta ansikte. »Han är nu gift med mamsell Hoffman och jag... men det är detsamma, ingen skall få veta min nöd, allra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
