Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mannen, som några aftnar förut utanför hennes bostad hade anropat August Blanche, »när man bäst tror farbror vara i Småland...»
»Tro om mig ingenting annat bestämt än att jag inte har någon ro... Jag såg dig emellertid härom aftonen», fortfor han, »inte på scenen, utan just som du här utanför hoppade ur en släde och... du tappade det här...»
»För att övertyga mig om det är mitt, så...» härvid vecklade hon upp det sammanvikta papper Braun lämnade henne och läste
»Flickan klädd till officer.
Stark du står, liksom en här,
ännu aldrig övervunnen.
Hannibal! statt stilla här!
Unge Scipio är funnen.
Vita barmen, vad den sväller
full av lust till manlig strid!
Du ej springer, när det gäller,
ty din makt är himmelsvid;
har du ej, lik David, slunga,
till att fälla jättar ner,
har dock Gud gett dig en — tunga,
som besegrar ännu fler.
Du en stad i eld kan sätta
med din blicks artilleri.
Du har ock husarer lätta,
uti kindens bryderi;
se de jaga! röda, vita,
liksom faran vore skämt,
och de skälmarna beflita
sig att göra fångar jämt.
Ack! men i de glada löjen
bor dock kärnan av armén.
Er för övermakten böjen,
bröder! — Jag är sårad re’n.
Oemotståndliga hjältinna!
Jag förblöder mer och mer;
rädda mig! — och låt mig finna
livet i ditt högkvarter!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
