Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du skulle verkligen ha fått stanna där, om inte...»
»En annan gång behöver du inte hasta... du vet nu hur trevligt jag har där... Ingen ser den andre över axeln», fortfor han alltjämt leende. »Jag skulle nästan kunnat likna det lilla samhället vid en republik, om inte jag varit högsta hönset i korgen... det var för din skull, lilla Emelie, ty alla dessa likställda samhällsmedlemmar voro dödligt förälskade i dig... Den ena tillber dig som Maria Stuart, den andre som Jungfrun av Orleans och den tredje vill dö för Julia och Ofelia. Jag har aldrig varit så genomträngd av din storhet som i natt! Och denna oförlikneliga konstnärinna är min syster... jag grät, då jag hörde ditt lov, jag var betagen av rörelse... och jag ovärdige», här slog han sig för sitt bröst, »jag ovärdige, som har den äran att räkna släktskap med Maria Stuart o. s. v. Och i stället att komma emot mig som en furie, så finner jag här i soffhörnet en förlåtande madonna... det är en godhet, en förlåtande godhet, värdig en av himmelens änglar», här snöt han sig eftertryckligt och torkade sig i ögonen. »Gör med mig vad du vill, Emelie, spärra in mig i kloster, om du har lust!... För att behaga dig vill jag bli den tråkigaste åsna och inte ens vara hälften så intressant som salig Bileams... jag vill...»
»Vad i all världen», Emelie såg helt övergiven ut, »vad skola vi taga oss till med honom!»
»Det går väl över», mumlade Braun.
»Och Blanche, som anser pjäsens öde helt och hållet bero av honom... det är ju omöjligt, att han kan uppträda...»
»Vad befalls!» Jean sprang upp så häftigt, att han höll på att stöta omkull ett litet bord med mosaikskiva, ett litet konstverk för sig och överlastat med en mängd konstalster i miniatyr, som Emelie fört med sig från sina utrikes resor och som nu om varandra rullade ned på den persiska mattan.
»För all del låt bli», bad hon avvärjande, då brodern ville hjälpa henne att plocka upp dessa bräckliga småsaker, »du har redan krossat den här lilla vasen... tack, snälla farbror... så, nu är det bra igen...»
»Tack för de orden, Emelie!»
»Sätt dig nu snällt, Jean», sade hon med ett tonfall, som om hon talade med ett barn, i det hon sakta drog honom ned på den plats han nyss lämnat. »Jag får väl skriva till Blanche och underrätta honom hur det är», fortfor hon halvhögt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
