Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med ett tvärsäkert och bestämt uttryck sitt täcka huvud. »Det är inte modernt att vara skrockfull och jag följer med min tid.»
»Men fast jag också gärna följer med, så är det inte utan att jag har en viss förkänsla av att något obehagligt kommer att ske... Jag kan försäkra att jag på förhand visste vad de där breven skulle innehålla, som underrättade mig om, att allt sökande efter Jean är fruktlöst.»
»Naturligtvis, du har erkänt dina anlag för att måla i svart och när du fruktar allt möjligt...»
»Ja men», Emelie såg en smula tveksam ut. »Det här kuvertet har jag ännu inte brutit... det var mig alldeles som om det skulle ge mig någon obehaglig underrättelse.»
»Bryt det... ingenting skall bättre övertyga dig om ditt misstag...»
»Du må gärna skratta åt mig, men jag erkänner, att jag inte gör det utan en viss hjärtklappning.»
»Du har uppretade nerver, min kära vän... om det lugnar dig, så kasta bort det, eller giv hit, jag skall bränna upp det!»
»Det är nog bara dumheter, kära du... jag börjar själv inse min dårskap.»
»Eller också besegrar nyfikenheten din rädsla!... Se så du, nu gäller det», skrattade Marie.
Det papper Emelie i denna stund förde till sina ögon var tämligen tätt skrivet, och redan vid genomläsningen av de första raderna rodnade hon till och den blossande färgen dröjde på hennes ansikte, även sedan hon långsamt och tankfullt vek det tillsammans.
»Gud vare lov», suckade hon, »det var ändå inte något om Jean!»
»Nå, det är ju väl... men i alla fall fruktar jag, du denna gång hade rätt i din inbillning.»
»Åh nej, det var just ingenting... det var... det var en sjuk, fattig och olycklig person som... som bad om mitt deltagande.»
Emelie hade rest sig upp. Ovilja, harm och förakt växlade i de rörliga anletsdragen, under det hon långsamt gick fram och åter.
Marie höll tillbaka den fråga, som svävade på hennes läppar. Hon såg dock oroligt bort till Emelie, som likväl snart hade övervunnit en hos henne sällspord harm, och då hon nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
