- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
301

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet - Fyrtionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

haft lyckan att utan frestelser vandra en snörrätt väg, som blivit tillbedda, avgudade, älskade och i äktenskap förenade med dem ni älska.... vad ha ni sedan ni vaknat ur edens kärleksdrömmar — sedan ungdomen flytt?...»

»Aktning», tillade hon långsamt.

»Och jag? Marie, jag?»

»Undrar du på varför jag fruktar ålderdomen?» fortfor hon med förnyad lidelsefull häftighet. »Med mitt blod kan jag inte avtvå min fläck... Kärlek är det enda för mig, ty kärleken är blind... Men under dessa sista dagar har jag tänkt», fortfor hon lugnare, »har jag börjat hoppas, att även för mig sedan ungdomen är försvunnen... att kanske också jag kan finna sällhet... skola kanske mina barn inte alltför strängt skärskåda mina fel... åtminstone skola de förstå att min försakelse är kärlek!» Och det låg hopp i den blick, hon fäste vid horisontens rand, men hennes tankar svävade högre än de skiftande molnen.

*


FYRTIONDE KAPITLET.



Efter denna dag blev Emelies lynne lika ombytligt som vinden. Stundom visade hon en matt nedslagenhet, stundom en glättighet, som nästan var feberaktig.

»Hade Lydia sagt eller gjort någonting, som särskilt grämde henne?» undrade Marie. »Eller kanske är det någon överretning i hennes nerver?»

Den lilla frun hade en aning om, att de krafter, varigenom snillet rör åskådaren, återfalla på snillet självt — en andlig kraft, som småningom försvagar en späd kroppshydda.

Vid sitt förra besök under en vintersäsong hade hon mer än en gång sett Emelie återvända från teatern med ett ansikte blekt som döden och i ögonen ett uttryck av onämnbart lidande, vilket givit åt hennes ansikte något eteriskt, något icke av denna världen, en skönhet till och med större än i hennes stoltaste timmar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:20:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emelie/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free