Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På detta sätt, för varje roll hon återgav, fann kritiken allt större skäl till lovord och våra utmärktaste skalder tävlade om att sjunga hennes lov. Men medan lagern nu grönskade för henne som skönast, bleknade hälsans rosor mer och mer.
»Jag far till Karlsbad», skrev hon på våren till Marie. »Resan sker inte precis för mitt nöje. Jag kommer att sakna vår sista sommar på Framnäs, men vill Gud och din kärälsklige man, så träffas vi där nästa år igen. Det är nu kroppen och inte själen, som lider. I motsatt fall skulle det ärade fakultetet få vara i fred och du skulle bli den David, som söver Saul till ro.»
På hösten strax efter hemkomsten skrev hon: »Man tycker jag är betydligt friskare. A la bonheur, då är jag det väl också. Men uppriktigt sagt så, om jag hade tid att känna efter mina krämpor, äro de kanske envisa nog. Nej, jag har inte tid! Mitt arbete är en välsignelse! Det kommer mig att glömma allt.»
Och något senare: »Läkarna börja se betänksamma ut, men jag vet nu själv, att jag endast plågas av konstnärsfeber. Jag tycker, att jag, liksom Rosalinda Blom vid Berggrenska teatern i världen, skulle vilja sjudubbla mig för att utföra allt vad som leker mig i hågen. Livet är så kort och konsten oupphinnelig. Det är detta, som tär på mig.»
Detta var det enda, varmed hon någon gång till väninnan berörde sitt befinnande, men alltid på ett muntert sätt, för att sedan övergå till de vanliga små skildringarna för dagen och detta ständigt så lekande och glättigt, att Marie med ett litet leende ögnade igenom hennes brev och icke synnerligen oroade sig över några små krämpor, vid vilka Emelie själv icke tycktes fästa särdeles vikt.
Och det gjorde hon icke heller.
Då hon svävade fram över scenen med sitt långsamma, mjuka, stolta behag, och hennes strålande, allvarliga ögon blickade fram under hårets ljusa vågor, för att vid de tankar hon tolkade skifta i överensstämmelse med hennes ord, då kunde ingen bestrida en jota av den triumf hon vunnit. Men man visste icke att denna triumf vid hemkomsten mången gång kostade henne en vanmakt, eller att hon ofta knappast förmådde resa sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
