Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På mången god dag, hade det heller icke varit en sådan uppståndelse i den lilla vindskammaren, som i det ögonblick, då Emelie låtit anmäla sitt besök.
Hon var sjuk, hon var lidande, hon var en stor konstnärinna, hon hade varit en gunstling till deras mor — hon kom till dem som en påminnelse om ett kärt förgånget.
Ända ut på trappan mötte de båda systrarne henne, och man tog emot henne så högtidligt som om hon varit en drottning och så ömt som om hon vore en syster.
Det var icke utan, att man grät, men det var glädjetårar, att man darrade en smula, ty ingendera hade någon synnerlig kroppslig styrka. Lidande och sorger hade hemsökt lite var, men den gamla förtroligheten hade återkommit, på den syntes tiden och omständigheterna icke hava gjort något avbräck.
»Jag förstår inte, att ni lämnade er hemort», sade Emelie, så snart man hämtat sig efter den första sinnesrörelsen och ett ordentligt samtal någorlunda kommit i gång.
»Ja, man avrådde oss överallt, men ändå så... Hilda har i visst fall varit litet dåraktig fastän i många fall ingen kan vara förståndigare än hon.»
»Snälla Marie», inföll Hilda med ett på en gång bedjande och oroligt uttryck.
»Inte gör det något, om jag talar om det för Emelie», menade Marie. »Hon känner nog till hur mycket du tyckte om Linder.»
En svag rodnad gjorde Hildas ansikte behagligt och nästan ungdomligt. »Det är inte värt att tala om den snö som föll i fjol...»
»Jag tänkte bara, att som Emelie så väl kände till allt, hon också...»
»Nå ja, eftersom du sagt a, får jag kanske säga b», inföll Hilda, i det hon kvävde en suck och sökte till att tala muntert och obesvärat. »Det där gamla tycket för Linder hängde i sig, jag nekar inte till det, och fastän förlovningen blev bruten...»
»Det var du, som icke ville höra talas om något giftermål, och...»
»Kära Marie», avbröt Hilda otåligt. »Nej, jag erkänner», tillade hon glättigt, »att jag inte hade smak för en livstidslång förlovning... Men fastän jag sänt hans ring tillbaka, var det mig plågsamt att tänka, det han på något sätt skulle anse sig bunden vid mig...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
