Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en, som är väl uppfostrad dertill, är
skicklig att uppfylla alla de andra, som stå
i förbindelse dermed. Man må bestämma
min Elef till krigsman, prest eller lagkarl:
det anser jag för likgilltigt. Naturen kallar
honom att vara menniska, innan
föräldrarnes kallelse. Att lefva, är det yrke jag
vill lära honom. Då han går utur mina
händer, skall han vara, jag medger det,
hvarken lagkarl, krigsman eller prest: han
skall först vara menniska. Allt hvad en
menniska bör vara, skall han, då det
behöfs, vara så väl som någon annan, och
ehuru lyckan må tvinga honom att förändra
sin plats, skall han dock alltid vara på sitt
rätta ställe. Occupavi te, fortuna, atque
cepi: omnesque aditus tuos interclusi, ut ad me
aspirare non posses[1].
(Jag har öfverraskat och fängslat dig,
lycka: jag har igenstängt för dig alla vägar,
på det du ej må kunna öfvermanna mig).
Menniskans belägenhet är vårt sanna
studium. Den ibland oss, som bäst kan
fördraga detta lifvets blidare och hårda öden,
är, efter min tanka, bäst uppfostrad: hvaraf
det följer, att den sanna uppfostran består
mindre i reglor, än i öfningar. Vi börja att
lära, då vi begynna att lefva; vår
uppfostran begynnes med vår varelse; och vår
första lärare är vår Amma. Äfven hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
