Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kapell, utan att få vila på något ställe »där solen skiner
och där blommor växa». Dessa ord, tillika med hela
brevets gudsförtröstande och evighetstroende anda, ingav
Emil Key nedanstående dikt, i vilken han uttryckte sina
känslor för den oförgätliga »minsta» systern, som ännu
döende hade ömma hälsningar till vart och ett av de
älskade syskonen.
Det var en tid i vårt gamla bo
då du i oskuld, i hopp och tro
med femtonårigt, med glättigt öga
såg in i livet, i döden föga
och fann så ställen — i tankens vår,
i lätta skämtet, i känslans tår —
»där solen skiner och där blommor växa».
Det kom en tid i ditt eget bo
då du åt maken gav hand och tro,
då hoppfullt öga såg livet banat
och sommarn lova vad våren anat;
då kindens rodnad och blickens själ
och kärlek sade: vi känna väl
»var solen skiner och var blommor växa».
Det var en tid, när på plågans bädd
din själ av smärtan blev högtidsklädd;
då log du ännu med fridfullt öga
ty bortom döden stod klart det höga,
det högre liv — och i sorgens vård
där fann du ännu en blomstergård
»där solen skiner och där blommor växa».
Det kom en tid — och i gravens bo
du slumrar stilla i frid och ro;
den är nu slutad din blomsterlevnad,
och formens sköna, men sköra vävnad
för alltid vissnat. I bättre skrud
du lever evigt. Du är hos Gud:
»där solen skiner och där blommor växa».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
