Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
troget sökt fylla, men för vilka hon saknade håg och
fallenhet, och som därför nedtyngt henne, isynnerhet
då de ofta följts av stora ekonomiska bekymmer. »Men,»
sade hon en gång, »jag kan dock aldrig minnas, att
jag varit så trött, att jag inte orkat pryda med några
blommor innan jag’ slutat stöket.»
Nu slapp hon äntligen »stöket» och i sin lilla, kära
kammare, där trädens grenar trängdes mot de små
fönsterrutorna, kunde hon i ro få fördjupa sig i minnets
eller aningens värld.
En januarikväll 1883 satt hon — som otaliga gånger
förr — i sitt fönster, blickande upp mot stjärnhimlen under
de känslor, som voro hennes dogmfria religion: känslan
av det gudomliga i människoanden och naturen; av
en evig kärlek som tillvarons grund och en evig
utveckling som dess mål. Hennes stämning tog sig
uttryck i denna dikt:
Jag sitter i min tysta kammar’
sin stjärnemantel natten spännt
vid horizonten Sirius flammar,
och månen nyss sin stråle tändt.
Ej minsta vindfläkt lugnet stör,
ej minsta ljud mitt öra hör.
Är det en bild af evigheten?
Af sälla andars frid och ro?
Nejl också där är verksamheten
vår själs behof. Min fasta tro
den är, att Skapar’n där har ställt
för andens sträfvan större fält.
Den fria anden kan ej mista
den kraft, det ljus, han ägde här,
och hvad på jorden var en gnista,
slår ut uti en låga där:
en helig eld, som ren och klar
från Gud sitt höga ursprung har.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
