Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
överdrivet: jag hörde i min barndom såväl anekdoterna
som personernas rätta namn.
Översten, vars anor voro militära, ondgjordes över
hustruns idéer, och påstod, att hon ville göra en »skolfux
och skribler» av sonen Adolf. »Sådant där folk,» sade han
med en grimas, Ȋro bara jesuiter, helvetes rackarel Nejl
hederlig och bra karl, det är huvudsaken: han själv hade
utan alla skriblerier tagit sig galant fram i världen.»
Sonen erhöll fördenskull naturen till läromästare,
och som denna hos honom var mer än skäligen osjälig, blev
resultatet därefter. Av sonlig vördnad och egen böjelse,
fann han naturligtvis faderns resonemanger alldeles
förträffliga. Och det till den grad, att han endast hade dennes
»ta mig aderton» att tacka för möjligheten av sin första
nattvardsgång, ehuru sanningen att säga en präktig gödkalvstek
denna gång måste göra »de aderton» sällskap till
kyrkoherden, med vänlig hälsning från friherrinnan. Allt detta
sammanlagt gjorde slag i saken hos den artige och
undfallande prästmannen, som inom sig lugnade samvetets röst
med den reflexionen: att »bättre mans barn väl icke kunde
anses som hedningar heller?»
Denna unga, förhoppningsfulla planta blev sedan, så
gott som utan examen, antagen till officer, och härmed var
hans uppfostran fulländad. Herr fänriken tillbragte tiden
mellan mötena hemma på Rötemåla; åt, spelte bräde och
sov middag; hade en deciderad sympati för ladugårdspigorna
och drack sig vanligen pirum vid julkalasen i orten, vilket
för övrigt den tiden långt ifrån att skada i opinionen
tvärtom ansågs som ett kännetecken på en duktig karl. Ja, när
unge fänrik Adolf en gång vid en middag hos domaren i
orten, lagman Loufvér, satte punschbålen för munnen och
tömde den, erhöll han av denne högste skiljedomare tillika
i alla spirituella frågor, det vitsordet: att Adolf Stormhatt
visst var litet inskränkt men ändå en förb— trevlig och
rapp pojke. Någon gång gjordes små utflykter till
grannstädernas marknader, den tiden ett slags karnevaler, varest
hela provinsens yngre officerare vanligen råkades och drucko
varandra under bordet, sedan de ovanpå detsamma i Farao
och Biribi bortspelat respengarna hem. Hände någon gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
