Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På nyåret 1857 föranleddes E. K- till följande
hoppfulla överblick:
Vad vi äro.
Mången torde måhända tycka bäst vara att icke låtsa 0111
vad vi äro — vi svenskar — i det europeiska statsförbundet?
Det är ingenting att skryta av, menar man. — — —
Att denna mening icke är riktig, det ämna vi utan
någon överdriven optimism söka ådagalägga. Och därjämte
att det är freden och friheten, vi hava att tacka för vad vi
äro eller kunna bliva.
Fredrik den II: dre i Preussen yttrade att Sverige var
det starkaste land han kände, ty det hade ständigt haft all
möda ospard att förstöra sig självt, men hade ändock icke
lyckats. Vid Gustav IV Adolfs avsättning 1809 var Sveriges
ställning förtvivlad. — — — Men redan 1813 — fyra år
senare — gingo svenskarna den gamla vägen att söka
transbaltiska segrar. Ännu en gång trädde de utanför den
trollring av omgivande vatten, som skiljer dem från den
stora kontinenten, dessa vatten, av vilka Gustav Adolfs och
de pfalziska konungarnas politik sökte skapa en pulsåder —
en aorta — åt den drömda universalmonarkien i Norden.
På Leipzigs slätter, där varje fotsbredd jord talade
om forna bedrifter i led med Europas stora nationer,
utkämpade svenskarna segrande den tidens frihetsstrid mot
godtycket och förtrycket. Föreningen med Norge försiggick
därefter, en moralisk om än icke en materiell seger. Allt
detta livade den sårade hederskänslan; höjde nationen till
självmedvetande och kraft. Denna nya, stoltare och tryggare
känsla genomilade svenska folket liksom med ett nytt liv
och gav sig först och främst luft i odödliga sånger. Den
födde en Tegnér, en Geijer, en Atterbom m. fl. Det var
skalderna, nu som alltid siare, vilka livade till storverk.
Men dessa blevo helt naturligen, i det nittonde århundradet,
fredens och civilisationens. — — —
Den livskraft, som 1814 pånyttföddes, brusade ut och
gick att med starka vågor — bundna och lösta genom
konstrika portar — förbinda Östersjön och Nordsjön. Dessa vå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
