- Project Runeberg -  Minnen av och om Emil Key / III /
377

(1915-1917) Author: Emil Key, Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

varandra, ju mer barnsliga, ju mer. ödmjuka, ju mer
överseende vi bli mot varandra».

Vi hade efter flyttningen från Sundsholm haft en
svår, fast nästan tyst kamp med varandra. Våra
hjärte-rötter kunde aldrig slitas från barndomshemmet och
vår far fruktade därför att vi aldrig skulle se »det gamla
hemmet på det nya stället», isynnerhet sedan han där
var ensam. Han skrev: »detta skulle varit mig en
sorg liksom den bittraste självförebråelse». Ty hade
vi ej känt oss hos honom ännu äga ett hem, då hade
han måst erkänna, att hans »hustru för honom varit
för mycket, men barnen för litet».

I det förflutna hade vi verkligen känt så, men aldrig
numera, sedan vi erforo huru han förverkligade sina ord:
»jag vill, så dåligt och ofullständigt jag kan, vara både
mor och far för er». Han var rörande tacksam, när
han märkte att även det nuvarande hemmet »började
komma till sin rätt», att »även det en gång kunde få
sitt minne». Vi å vår sida upplevde att när
Sundsholm 1888 slumpades bort — och dock ingen av oss
barn kunde förvärva det — blev detta en djup smärta
icke blott för oss, utan även för honom, som själv trott,
att hans kärlek till Sundsholm värkt bort genom de
lidanden, olyckorna där beredde honom.

Han hade aldrig fordrat våra besök i det nya
hemmet, ty, skrev han, »blott frivilligt given ömhet är
trovärdig». Men när han kände att vi »ej ensamt kommo
av pliktkänsla och medlidande», då grät han sina första
glädjetårar efter vår mors död.

En annan gång skrev han att vi nu »på gamla
dagar» så lätt narrade varandra att gråta, men det var
nog icke bara nervsvaghet, nej, en högre känsloväg
framkallade rörelsen: »Det är mors ande, som om-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:21:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emilkey/3/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free