Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- JÖSSE HÄRAD I VÄRMLAND af G. Gerhard Magnusson
- Järnbruken och jordbrukets biförtjänster, historiskt sedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Järnbruken och jordbrukets biförtjänster, historiskt sedt.
Jordbrukets läge var under denna tidpunkt, slutet på
1850-talet, ganska tryckt. I en landshöfdingerapport från denna tid säges
att »ett rationellt växelbruk fanns ingenstädes i Värmland, Hafren
var brödsäd, oeh man pinade ut jorden genom för inånga
hafreskördar».
Att existera pä hvad jorden gaf synes under denna tid ha varit
omöjligt för jordbrukarna i allmänhet. De måste skaffa sig extra
inkomster.
I Jösse härad funnos åtskilliga järnbruk, som gåfvo biinkomster
till ägarna af omkringliggande hemmansdelar, och till dessa bruk
skedde försäljning af kol samt äfven timmer på rot. Därtill blefvo
bönderna anlitade för körslor åt bruken i det de fingo hämta
tackjärn från masugn i trakten af Filipstad och köra tillbaka från
bruket med smältstycken. För många pågick denna körning hela året,
hvarje dag, med last fram och åter. Förtjänsten var för häst och
karl c:a 2-75 à 3 rdr1 om dagen.
För ett bedömande af bruksrörelsens omfattning och betydelse
för jordbrukarna under 1850—1800-talen torde om brukens
arbets-och administrationsförhållanden några närmare upplysningar böra
lämnas. Dessa uppgifter äro funna i en vid denna tid ä
Brunsbergs-verken anställd inspektor H:s efterlämnade papper. Af desamma
framgår, att Brunsbergsverken omkring lXtiO omfattade Brunsbergs.
Reinholdsfors’, I’inn fors’, Moriansfors’ och Åmåtts bruk, samtliga i
eller på gränsen till Brunskogs socken.
(Jenom brefven frän bruksinspektören till verkens chef framgår,
att bruken hade ett ständigt bekymmer för att frän bönderna
er-hälla tillräckligt af kol. I regel synes allt kol som erbjudits ha
gått åt, och det som bestämde priserna synes ha varit de olika
bruksbolagens konkurrens sinsemellan. Men detta reglerades genom
de olika upphandlingsplatser bolagen skaffade sig. Vid olämpligt
före, då snön dröjde för länge eller gick bort för snart, kunde
bruken komma i sådan förlägenhet för kol, att de icke vågade drifva
med full kraft utan arbetade växelvis några veckor ät gången vid
de olika bruken.
En ständig sträfvan hos bolagen synes ha varit att hålla
kolpriserna nere. men bland bönderna förenade sig intressena
naturligtvis om motsatsen. 1 allmänhet kunde bolagen hålla kolprisen vid 7
rdr pr stig, 24 tnr, vid dåliga konjunkturer (1857—1860) ansågo
de att »bönderna borde få en släng med af den allmänna krisen»
1 Dar ej annan beteckning (rifves, tinfen rdr alltid gülln riksmynt. Förf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:22:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/emubygdeu/0050.html
