Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SUNDALS, NORDALS OCH VALBO HÄRADER af Karl Axel Brusewitz - Tiden för utvandringens uppkomst och första utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 eMigRATIONSUTREDNINGEN’. BILAGA VIII. BYGDEUNDERSÖKNInG AR.
1870-talet besökte södra Dal i och för praktiskt geologiska
undersökningar, har att säga om jordbrukets tillstånd i de af honom
beresta nejderna1. På grund af de många goda egenskaper, som ban
funnit vara utmärkande för de allmännast förekommande jordslagen
framhåller han, att man kunnat förvänta, »att säkra och ymniga
skördar alltid vore att påräkna». Att ett alldeles motsatt
förhållande ägde rum, var alltså ingalunda jordmånens fel. »Få trakter i
vårt land», säger förf., »torde kunna erbjuda en jordmån, som utan
att alldeles utsugas tillåter att 3 till 5 hafregrödor tagas efter
hvarandra, utan annan gödsling än som kommit höstsädet till del». På
nyodlingsjord stannade det ej vid angifna antal hafregrödor. Där
kunde hafre odlas ända till 12 å 13 år i rad, tills jorden ej längre
lönade odlarens möda. Jorden fick sedan igenvalla sig själf för att
efter flere år af »hvila» ånyo bli utsatt för samma fürfaringsmetod.
Dessa för fäfot liggande trädor hade på Dalhoslätten erhållit en
särskild benämning, »lerkenträde», i sin mån vittnande om deras af
ålder utbredda vanlighet. Af detta namn, som ännu är allmänt
förekommande, kan man få höra olika tolkningar, men antagligen är
den af förf. återgifna den riktiga, nämligen att »därmed anges
ändamålet att förr eller senare kunna locka (»lerka») sig till en eller
annan hafreskörd». Det i Valbo för samma sak använda uttrycket,
»svälteckre», är om möjligt ännu mera betecknande.
Hvad angår själfva brukningssättet, var jordens bearbetning
trots den goda tillgången på arbetskrafter synnerligen bristfällig och
den lättvindigast möjliga. Samma extensiva odling, med hafre som
hufvudsäde, härskade, om möjligt ännu mera ohejdadt än i forna
tider, då en något så när god afkastning ännu kunde vinnas utan
allt för stora ansträngningar. Allt gick i det längsta i de gamla
hjulspåren, och »den på andra orter vunna erfarenheten om verkan
af ett på rationella grunder fotadt brukningssätt hade ännu ej trängt
till Dalsland».
Närmast gälla dessa uttalanden det egentliga Slättdal (östra
Sun-dal och södra Nordal), men utlåtanden af liknande art möter man
äfven rörande andra trakter af Dals. De talrika berättelser om gamla
tider, som jag själf hade tillfälle att inhämta, äro väl ägnade att
bekräfta ofvan meddelade utsagor. Sålunda omtalade, en bonde i
Råggärds socken, att dä ban tillträdde sitt nuvarande hemman (1879).
var den gamla brukningen rådande, med 3 vallar och 5—6 hafro-
1 Det fii ]j ii ii dt1 är hämtadt ur A. Lindströms berättelse inn dc af hnunm sommaren
1878 fBretnuna undersökningarna ii Dalbosliltteø, införd i Älfsborgs liins liushMlnings;
sfillskaps tidning 1879, n:r 10 oeh 11: i utvidgad form är berättelsen publicerad 1885 i
»Sveriges geologiska undersökning», n:r 72.
* Eu liknande undersökning som den anförda utfördes af II. Juhlin-Dannfelt
sommaren 1879 i Frändifors. ödeborgs, Torps och Valbo-Ryrs socknar. Redogörelsen linnes
iulord i Älfsborgs läns hushållningssällskaps tidning 1880 n:r 10 oeh 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
