Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huden af sjön Rossvalen ofvanför Linde ligger Stripa viktiga grufva
(Lindes och Ramsbergs bergslag). 1 länets nordligaste del (Nya
Kopparbergs bergslag) äro Ställ bergs- och Svartviksfälten viktigast.
Äfven i gränstrakterna mot Vämland (Grythytte och Hällefors
bergslag) finnas grufvor, om ock af mindre betydenhet. Inom hela
norra delen af länet (det egentliga bergslagsområdet) förekommer
tillsammans med järnmalmen rätt allmänt urkalksten. Länets största
förekomst af denna bergart är den väldiga kalkstensbiklning, som
från sjön Rossvalcn sträcker sig mot sydväst förbi Nora till sjön
Älttången. Äfven norr om Hjälmarens västra ände uppträda kalk*
stenslager af betydliga dimensioner. Bland bergarterna i länets
norra del bör äfven påpekas urlerskiffer, som intager ett icke
obetydligt område i Grythytte och Hällefors bergslag. Äfven i länets
sydligaste del förekomma leptitbergarter, nämligen i Sundbo härad
vid Vätterns norra ände. Här är deras utbredning visserligen mycket
obetydlig, men de äro dock af vikt, enär de omsluta /.inkbländelagret
vid Ämmeberg.
I)e nu omnämnda delarna af Örebro län äro alla mer eller mindre
högländta bergstrakter; Närkesslätten väster om Hjälmaren hvilar
på berggrund af helt annan beskaffenhet, nämligen kambrisk-siluriska
bildningar. För sitt fortbestånd ha dessa bergarter att tacka
sänkningar af urberget, hvarigenom de erhållit mera skyddade lägen
gentemot vittring och erosion. Brottlinjerna ha varit rätt många,
hvarigenom enstaka ur bergspartier kommit att kvarstå inom
silur-området. En tydlig förkastningslinje framgår söder om Hallsbergs
och Vretstorps stationer, där urberget brant höjer sig öfver den
nedanför liggande slättmarken. Nordvästra delen af silurslätten
begränsas i väster af de höga och oländiga, af nrbergarter bestående
Kilsbergen, som i nästan rak linje frän nordöst mot sydväst brant
resa sig till en dominerande höjd; säkerligen framgår äfven här en
förkastningslinje. Bland de kambrisk-siluriska bergarterna har
sandsten långt större utbredning än de öfriga lagren, hvilka blott såsom
spridda fläckar uppträda här och hvar ofvanpå densamma, men endast
på några få ställen går sandstenen i dagen; oftast är den täckt at’
lösa jordarter. Ofvanpå sandstenen hvilar skifferlagret, af hvilket
alunskiffern är viktigast därigenom att den är starkt bitumiuös och
därigenom brännbar. De närmast ofvan skifferlagret afsatta
kalkstensbergarterna ha sin största utbredning vid det kambrisk-siluriska
områdets västra gräns; i de flesta afseenden öfverensstämma de med
våra öfriga silurfält, särskildt i Östergötland och på Falbygden i
Västergötland.
Bland länets lösa .jordarter är morän vanligast, särskildt inom
de mera högländta trakterna, alltså norr, väster och söder om
Närkesslätten (Bergslagen, Kilsbergen, Tiveden och Tylöskogen). Till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
