Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfversikt af utvandringslagstiftningens historiska utveckling - I. Den restriktiva utvandringslagstiftningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtidigt utflyttningar af tjänstefolk från en del landsändar taga ett
omfång, som för första gången på åtminstone hundra år väckte större
uppmärksamhet. Skälen till denna företeelses uppträdande på en
tid, då tillgången på arbetsmöjligheter synes böra hafva varit större
än tillförene, ansågos vara dels de bestående förbuden mot hemmans
klyfvande till mer än ett visst antal delar och mot mera än ett visst
antal tjänstefolks hållande på hemmanen, hvilka förbud ansågos
minska utkomstmöjligheterna i jordbruket, dels vissa utländska
grannstäders (Köpenhamns och S:t Petersburgs) hastiga uppblomstring.
Såsom allmännare anledningar måste man emellertid äfven antaga
den vid denna tid begynnande liberalismen i tänkesätten och den
därmed förenade upplösningen af fosterlandskänslan och af gamla
rättsbegrepp, som veterligen redan under frihetstiden gjorde sig
gällande.
Redan vid 1726—1727 årens riksdag anförde de skånska städerna
besvär däröfver, att tjänstefolk olofligen begynte öfverresa till
Köpenhamn och Seeland, och blifva borta. I k. resolutionen på städernas
besvär af den 28 aug. 1727, § 41, erinrades fördenskull om
bestående passföreskrifter och föreskrefs, att ingen som hörer under
städernas jurisdiktion skulle utan kaution äga rätt att utfå pass öfver
Öresund. Vid 1734 års riksdag framställdes på nytt klagomål, men
denna gång af bondeståndet, öfver tjänste- och arbetsfolks tilltagande
utflyttningar; dessa klagomål ledde till införandet i legostadgan af
den 21 aug. 1739, art. 8, af särskilda föreskrifter om tjänstefolks
utvandring. Dessa föreskrefvo ovillkorligt passtvång, hvarjämte de,
som tänka gör ansökan om pass, föreskrefvos skola förse sig med
trovärdig attest, å landet af sin husbonde, socknepräst och
kronobetjänte, samt i städerna af magistraten, att de äro stadda på
riktiga vägar. Vidare skulle tjänstefolk, som efter af särskilda
anledningar tillåten utfart ur riket icke inom två eller högst tre år
återvändt, i saknad af laga förfall hafva förlorat all arfsrätt och
undersåtares rätt i riket. Sammaledes skulle den, som utan pass
hemligen afvikit och utpraktiserat sig och icke inom ett års tid åter
infunnit sig, hafva förlorat all arfsrätt. Stränga bötesstraff stadgades
äfven för den, som vid en sådan persons afvikande varit
beforderlig eller därom haft kunskap.
Dessa föreskrifter voro såsom af deras förhistoria framgår
tillkomna, icke af omtanke om indelningsverket eller på grund af
allmänna befolkningspolitiska teorier, utan till följd af den kännbara
brist på arbetskrafter för allmogens jordbruk, till hvilken
utflyttningen gaf anledning. Under det efterföljande decenniet förblef
arbetsbristen i jordbruket en stående anledning till bekymmer, i
sammanhang hvarmed utvandringen till utrikes orter ofta omtalades och
beklagades. Det synes därjämte, som skulle denna brist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
