Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes stolthet skulle i tid kufva denna
hopplösa lidelse, och Vivian var ädelmodig nog,
eller tillräckligt kär, att finna, det hennes
hjertas värde icke skulle minskas, utan
snarare ökas i hans omdöme, genom den
känslighet hon visat för hans väns talanger och
dygder. Hans vans! Vivian vågade nu
kalla honom så; ty med hoppet om kärlek
uppsteg äfven hoppet om vänskap.
”Allt kan ännu blifva godt,” sade han för
sig sjelf. ”Russell skall förlåta mig, när han
hör huru jag missleddes af dessa lättingar och
beställsamma dégdrifvare, hvilka ingjöto
sina toma misstankar i min själ. Så svag den
är, skall den aldrig blifva känslolös för
vänskap eller förtroende! Nej! Russell skall
återtaga denna stränga dom. När han är
lycklig, såsom jag ifrigt önskar han måtte
blifva, i Selinas kärlek, skall han skänka mig sin
tillgifvenhet åter. Utan hans vänskap
kunde jag ej vara nöjd med mig sjelf eller
lycklig genom uppfyllandet af mina andra
ömmaste förhoppningar.”
Vid den tid hoppet åter upplifvat vår
hjel-tes själ, vid den tid hans åsigter blifvit
fullkomligen förändrade, och färgen af hans
framtida öde förvandlat sig från svart till hvitt,
från mörker till solsken, hade timvisaren
framskridit med känslolös regelbundenhet.
Klockan var redan elfva, och tre gånger
bade Vivian blifvit kallad till frukosten. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
