Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke «lera, utan, tröttad af pinsamma tan*
liar och känslor, föll han ändtligen i en
half-slummer, hvilken varade tills det blef tid
att stiga upp.
Innan Vivían hunnit kläda sig, erhöll han
ett besök af lorden. Denne kom med den
blidaste helsning och den fryntligaste
uppsyn han kunde antaga. Han utsträckte sin
hand otvunget och hjertligt, i det han
inträdde, bad sin kära son om ursäkt för den
värma och brist på måtta han visat aftonen
förut, men sade sig vara öfvertygad, att
Vivían kände hans uppriktiga aktning för
honom, samt förvissad att de, kort sagdt,
aldrig kunde i grunden vara af skiljaktig
mening. Således hade han föresatt sig att tala
om saken med honom på nytt, när de båda
kunde göra det med köld; och han var
säker alt Vivian, efter en natts betänketid,
alltid skulle handla så, att lordens förtycke
till sin måg framför sin brorson derigenom
rättfärdigades. Hvabah, Vivian? Lord
Gli-stonbury väntade på ett svar. Vivian, som
liöll på att raka sig, var glad öfver ett
ögonblicks uppskof, i det han råkade skära sig i
brådskan. ”Den förb— knifven skar mig!
Mylord, vill ni ej sitta, om ni gör mig
äran att–––-”
Lord Glistonbury satte sig och androg åter
omständligt alla de grunder han mäktade
uppleta, för att bevisa nyttan deraf, att Vivian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
