Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rymningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 12
genom skyltvakten på vallen och torrskodd öfver
grafvarna. Strax jag kom ut för stadsbryggan, stodo där
två hästar sammanbundna, liksom den Aldrahögste hade
sagt: se här har du två hästar, en för dig och en för din
stallbroder. Jag red dem vid pass två mil. Sedan fick jag se en
sjö, och den rodde vi öfver och kommo åt skogen, men
strax därefter kommo femtio soldater från staden efter
mig, och det befaldes, att man i alla kyrkor skulle lysa,
att ho, som fördristade sig att hjälpa eller försvara mig,
skulle hafva förbrutit ära, lif och gods. Med folkskall
satte de efter mig i alla skogar och på alla vägar
liksom efter ett djur, de bjödo penningar på penningar
åt dem, som kunde fånga mig eller skjuta ned mig, och
hade jag icke genom Guds nåd blifvit under den andra
dagen bevarad, så hade de fått mig fatt, ty jag var fyra
dagar i skogen och orkade icke gå, utan led hunger och
törst. Med spända bössor i handen redo de förbi mig,
men jag låg i en buske alldeles vid sidan af dem, och
det skulle bli för långt att beskrifva, hvad behändighet
jag måste bruka att undgå dem.
Denna flykt midt. igenom det folkrika Skåne var
onekligen ett konststycke af första ordningen, och att det
lyckades, kan endast förklaras af Wivallius’ förmåga att
öfverallt skaffa sig vänner och hjälpare. Genom deras
bistånd kom han till sist fram till svenska gränsen.
Faran var därmed ej öfver. Danskarne hade nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
