Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Processen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
utan Wivallius, som på det skändligaste sätt blifvit
förföljd, ja
Jag räds, att de vilda djur,
Som dock oskälig’ äro,
Mot hvarann i sin natur
Trognare hjärta bära,
Ty hvar är nu detta förbund,
Hvar är nu den tro blifven,
Som hon mig svor med hand och mun,
Den tid, hon blef mig gifven.
Nu vill han sönderskära det, som genom det heliga
äktenskapet är blifvet ett kött och blod, och han
syndar således mot både Gud och den kristliga kärleken,
i det att han skattar världslig ära och förgänglig
rikedom högre än Guds ordning och det heliga äkta
förbundet. Sålunda tvingar han sitt eget barn, att hon
väl till sin fader må säga dessa klagoord:
Ack fader dock betrakta, hvad synd I gör,
Som Guds bud ringar’ aktar än världslig är’,
Som lär afgudar stumma med skam och blygd
Förhindra och försumma min ungdoms fröjd.
Se, jag er dotter kära, kan dock ej mer
Min skönhet recipera. Betänken Erl
Min röda kind förbleknar, bortgå min år,
Min ögon brun’ förblekna, min fröjd förgår.
Min mun var som koraller, men nu ej mer.
Jag gammal blir och faller för sorg fast ner.
Min hals, som den vän kysste, blir brun och röd,
Min’ ord slätt still och tyste. Jag är half död.
Och så slutar denna dikt, som Wivallius på sitt
obesvärade sätt lagt i motpartens mun, med Gertrud Grijps
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
