Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
do af mod och ungdomslust förestafvade besluten. Hos den
erfarne och i strid pröfvade fadren sökte den ännu oerfarne
ynglingen råd hvar han skulle vinna ära och byte. “Fader
jag vill“, yttrade han, “att du visade mig till någon namnkun¬
nig viking, som det vore någon heder för mig att slåss med
och antingen vinna båtnad eller död, på det att någonting
måtte vara efter mig som förtjente att omtalas“ 1). Fadren
gaf villigt sådana upplysningar och fröjdades, då ryktet om
sonens bragder i främmande land och å stormande haf nådde
hans åldriga öron 2).
hemmet med moder sin och förrättar hussysslor, hellre än att uträtta nå¬
got, som tjenartill ära och beröm ?“
‘“Ilar du högljudd korp väl mättat
Af do slagnas lik i höstas?
Var du med der svärdshugg
Skiftades på snäckfull strand ?“
voro de frågor, som den halländske j arlen Arnvids dotter ställde hånande
till den unge vikingen Eigil Skallagrimsson. Då hon på dem erhöll ja
till svar, blef hon genast vänligt stämd mot ynglingen.
1) Svarfdaela sag.
2) Om sonen ej visade lust för härfärder, utan låg hemma vid eld¬
staden, erhöll han ofta förebråelser af sina föräldrar. “Annorlunda**,
sade den gamle Ketill till sin 18-årige son Thorsten, “föra unga män sig
upp än i mina ungdornsdagar. De sitta nu hemma, hänga vid eldstaden,
fylla sin buk och skämmas icke att höra förebråelser för sitt släta upp¬
förande. Fordom lade de sig efter sådant, som var något beröm med,
hugsade efter gods och egodelar genom manliga bedrifter och aktade in¬
ga farligheter. Det var sed bland förnäma män, konungar, jarlar och
andra våra jemlikar att de foro i viking till förvärfvande af anseende
och förmögenhet, och gick sådan förmögenhet icke i arf från fader till
son, men blef lagd i högen med egaren sjelf. Om ock sönerna fingo god¬
set i arf, kunde de likväl icke hålla sitt hus vid makt, änskönt de kommo
till värdigheter, såframt de icke med sitt folkföretogo ett och annat här¬
nadståg, skaffade sig egodelar och namnkunnighet och sålunda trädde i
sina fäders fotspår. Sjelf har jag förvärfvat mig ära och gods dermed,
att jag vågat mig i farligheter och hårda strider. Jag förmodar du icke
känner hvad härmanna-lag är, derföre har jag velat säga dig det. Nu
vill’jag att du lemnar din skamliga overksamhet, söker blifva dina frän-
der lik och förvärfvar dig rikedomar och anseende; du har dessutom den
ålder, att det är för dig tid att försöka hvad lyckan vill unna dig“. “Nog¬
samt är jag eggad, om det till något kan båta“, svarade sonen, hvarefter
han lemnade föräldrahemet, for ut i kärnad och blef en ärad och berömd
kämpe (Strinnholm: II, sid. 363).
Modren förde ofta samma språk som fadren. “Hade jag trott“,
sade Sigurd Digres moder, “att du ville lefva beständigt, skulle jaghafva
låtit dig ligga i min modergömma. Vet, att ödet råder för lifvet, och
att det är bättre att dö med ära än lefva med skam“ (Orkneyinga sag.,).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
