- Project Runeberg -  En bikt /
22

(1909) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

22

ligt. Jag brast i gråt och föll på knä för dem,
samt började bedja — för Larion, tror jag. Hur
länge jag bad, vet jag inte, men jag blef lättare
till mods, — jag blef liksom varmare om hjärtat
och lefde upp igen.

Vlasi stökade vid altaret och muttrade som
vanligt något obegripligt för sig själf. Jag gick fram
till honom, han såg på mig och frågade:

»Hvad är du så glad för, — har du hittat en slant?»

Jag visste, hvarför han frågade så, — jag hittade
ofta pengar på golfvet — men nu berörde mig
hans ord obehagligt, det var, som om han nupit
mig i hjärtat.

»Jag har bedt till Gud», svarade jag.

»Hvilken?» frågade han. »Yi ha ju mer än
hundra stycken gudar här! Men hvar är den,
som är riktig och lefvande och inte af trä, säg?
Sök rätt på den!»

Jag visste, hur litet hans ord voro att fästa sig
vid, men i detta ögonblick sårade de mig. Vlasi
var urgammal, kuude nätt och jämt släpa sig
fram på de krokiga benen och gick alltid som
på styltor, hufvudet runkade af och an, munnen
var tandlös, och ansiktet såg ut som en gammal
svart trasa, ur hvilken ett par slöa ögon blickade.
Ylasis dödsängel var visst också för gammal,
eftersom han inte orkade lyfta sin hand mot gubben,
fastän denne redan mistat vettet, — kort före
Larions död hade ban börjat prata som i yrsel.

»Jag är inte någon kyrkvaktare», sade han,
»utan en kreatursherde, som herde är jag född,
och som herde vill jag dö. Rätt som det är, ger
jag mig af från kyrkan ut på marken.»

Det var kändt, att han aldrig vallat några
kreatur.

»Kyrkan», sade han, »är en kyrkogård, ett
dödens ställe, men jag vill ut till det lefvande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:26:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enbikt/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free