Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
»I skogen.»
Titov tar händerna ur fickorna och börjar snurra
båda långfingrarna om hvarandra, medan det
rycker i hans ögonbryn. Sedan gömmer han hastigt
undan händerna och säger:
»Det var kung David, som frågade så, — hvart
skall jag fly? Hm ja, — — fast han var kung,
var han rädd. Djäfvulen var tydligen mycket
starkare än han! Han var Guds smorde, men
Satan öfvervann honom–Hvart skall jag gå?
I djäfvulens klor går du — och det tjänar
ingenting till att fråga! Så står det till! Det vill
säga, att för oss trälar hjälper det inte att streta
emot, då till och med kungarne komma dit.»
I den stilen talade han ofta, och fastän jag
inte förstod hans ord, berörde de mig alltid
obehagligt. När det blef så mycket prat om min
fromhet, sade Titov till mig i bevekande ton:
»Bed för mig och hela min familj, Matvej! Jag
ber dig enträget, — bed för oss! Må det bli
betalningen för, att jag gett dig ett varmt och godt
hem.»
Hvarför skulle jag neka? Min bön var utan
innehåll, något liknande fågelns sång till solen, —
så började jag då bedja för honom och hans
hustru, men allra mest för Olga, som vuxit upp
till en vacker flicka, stillsam och ömsint. Jag
vände mig till Gud med orden från Davids
psalmer, men också från alla andra böner jag kunde,
och jag njöt af att för mig själf upprepa de långa,
klingande orden, men så kom jag ihåg Titov
och sade:
»Förbarma dig, Herre, för din stora
barmhärtighets skull öfver din tjänare Georg —–»
och med ens blef jag alldeles afkyld invärtes,
mitt ordförråd sinade ut, min klara glädje
fördunklades, och jag liksom skämdes inför Gud!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
