Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Jag stannar och väntar. Men utan att säga ett
ord, kastar ban sig öfver mig med käppen i högsta
hugg. Jag hukar mig ner i tid, borrar in
hufvudet i hans måge, slår omkull honom, sätter
mig på hans bröst, rycker ifrån honom påken och
frågar:
»Hvad menar du med det här?»
Han vrider sig under mig och hväser:
»Ge dig af härifrån klostret — — —»
»Hvarför det?»
»Jag kan inte se dig, jag slår ihjäl dig, gå
din väg!»
Hans ögon äro blodsprängda, tårarne tränga
fram ur dem, också liksom blodröda, och fradgan
står om läpparna. Han sliter sönder mina kläder,
nyper och klöser mig och vill bara komma åt
ansiktet. Jag pressar ett ögonblick till honom
med hela min tyngd, stiger därpå upp från bröstet
på honom och säger:
»Du är iklädd den heliga munkdräkten och bär
ändå en sådan ondska inom dig, ditt kreatur!
Och hvarför?»
Han sitter i smutsen och upprepar envist:
»Gå din väg! Störta inte min själ i fördärf
-vet!–»
Jag begriper ingenting. Sedan gissar jag, hur
det förhåller sig, och frågar honom sakta:
»Kanske tror du, Micha, att jag talat om för
någon om din sorgliga last? Men jag har inte
sagt ett ord om det, det kan jag försäkra dig!»
Han steg raglande upp, slog armarne om ett
träd, stirrade på mig bakom stammen med vilda
blickar och skrek:
»Du kunde gärna ha talat om det för bela
världen, så skulle det varit lättare för mig. Inför
människorna kan man ångra sig, och de förlåta
en, men du, din skurk, du föraktar alla, och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
